Mamma, pappa, barn.

Kanske världens bästa lek. Jag tror faktiskt man kan säga att jag är lycklig. Det är så fantastiskt att vara mamma och fru.

Den töntiga sanningen är den att vi brukar leka att vi är superhjältefamiljen - som klarar allt bara vi håller ihop. Min son är supersnabba Dash. Jag är (syrran) Violet och Mannen är jättestarka Mr Incredible. Ted i magen är förstås Jack Jack. Fast jag undrar hur Freud skulle tolka det faktum att Max brukar säga att farmor är Elastaflickan (som alltså är gift med Mr Incredible i filmen)?

Imorse kom min son in i sovrummet och sa: Godmorgon mamma och pappa. Mannen kliver upp, gör frukost och cyklar med sonen till sommarskolan. Max går sedan snällt in i klassrummet, fastän han har en ny fröken som såklart bara talar katalanska och trots att inget barn från hans förra klass har börjat ännu. Det känns lite för bra. Förstår inte riktigt hur min son kan vara så glad och harmonisk. Förra veckan ställde han till en dramatisk scen nästan varje dag. Antar att han precis som jag är lättad över att slippa bo bland kartonger och damm i en trång varm innerstadslägenhet.

Här sitter jag, jobbar lite vid datorn, ser ut över Sagrada Familia och snart kommer min kompis Lena förbi på lunch.

Igår kväll badade vi i poolen nere på gården där några spelade padel, ungarna lekte kull och jag diskuterade barnvagnar med en grannfru som precis fått barn. Ett riktig idyll. Inte ett party så långt ögat kan nå. Inte ens en flört i sikte (om man inte räknar hemliga polisen förstås). Och jag är ändå så förbaskat nöjd. Obehagligt nöjd och läskigt kär i båda mina killar. Kan det vara mina graviditetshormoner som lyfter mig till dessa höjder tro?

Det sämsta med att vara en familj: Man är ALLTID orolig att det ska hända något med någon i familjen. Idag flyger mannen till England igen. Gillar INTE att skiljas. Inte ens för några dagar.

Det bästa med att vara en familj: Kärlek, kärlek, kärlek.