Borde outa mera.

Läser boken 9 1/2 månad av Annika Lantz, som berättar om det lilla heterolivet med graviditet, förlossning och kolikbarn.

Det finns de som aldrig skulle lämna ut någonting om sig själva. Allra minst på nätet. Eller i en bok. Det är en avvägning hur mycket man vill bjuda på, vad som kan roa andra och vad som bara känns för personligt.

Annika Lantz är inte blyg. Hon bjussar verkligen på sitt privata. Och hon är rolig. Kanske just därför.

Ur boken:
Det enda som hörs är skriket från en alldeles ny fantastisk liten människa. Det är ett mycket vackert skrik. Och en helig stund. Som bryts av att barnmorskan säger: "Nu måste jag sticka in ett finger i din anal". Man har ju verkligen ingen aning om hur många ställen kroppen kan spricka på. En doktor kallades in, presenterar sig och gjorde sen klart att även hon hade för avsikt att sticka in ett finger i min anal, varpå jag hör mig själv säga att: "Alla som inte har haft ett finger uppstucket i mitt rektum kan väl räcka upp en hand!" Någonstans vid fotändan hör jag syster Monica blygt säga att: "Ja, det skulle väl vara jag det". Sen pratade vi inte mer om det.

Doktorn började sy. Det är en märklig känsla när nån sitter med nål och tråd mellan ens ben samtidigt som hon berättar om sina minnen från när jag sände Morgonpasset. Det uppstår liksom en intimitet som man inte är van att ha med sina lyssnare, men som jag hopppas att jag kommer att minnas när jag går tillbaka till jobbet i januari.

Tack Annika Lantz.

Militant antirökare.

Jo, jag vet att jag bor i helt fel land eftersom jag tycker att rökning luktar illa och är farligt för mina barn.

I den nyligen genomförda Eurobarometern har EU i rapporten Attitudes of Europeans towards Tobacco undersökt inställningen till rökning bland invånarna i Europas olika länder.

I Sverige röker 18 % av befolkningen medan mer än var tredje spanjor är rökare. Tidigare rökte spanjorer och svenskar ungefär lika mycket, men i Sverige har 29 % lyckats sluta röka.

Bland rökarna i Spanien:
92 % röker i hemmet
52 % röker i närheten av sina barn
58 % röker i bilen

Fräscht.

Cyberpå.

6 818 863 ungdomar över hela världen kan väl inte ha fel.

Och nu läser jag också att Carl Bildt precis invigt Second House of Sweden — Sveriges ambassad i den virtuella världen Second Life.

Klart man hakar på. Jag är numera också en Avantar.

Mitt nya namn är Barcelona Carter. Angenämt.

Vart tog den söta lilla rebellen vägen?

Stör ej. Jag städar. Fejar. Putsar. Handlar. Lagar mat. I förväg. Bäddar sängarna. Förbereder. Något stort är på gång.

Min mor kommer ikväll.

Och då minsann blir det uppstyrning av flicksnärtan (dvs. mig). Hur kommer det sig att varken lärare, pojkvänner, chefer eller någon annan haft förmågan att sätta mig på plats. Någonsin. Jag bestämmer själv. Jag gör bara något om jag själv verkligen vill.

Men några tydliga undantag.
Mor. Och far. De kan fortfarande bestämma över mig.

Och min äldsta son Max också - nu när jag tänker efter.

No added sugar.

Ja, men så har jag ju gått och blivit präktig också.

Det är visserligen sant att jag drack öl i solen med nya bekantskaper på självaste morsdag, utan att varken jag eller någon i min familj uppmärksammade denna högtid. Mannen och storebror åkte motorbåt i det gnistrande turkosa Medelhavet uppe vid Costa Brava med Joaquim, Oscar och Staffan, utan en tanke på att skicka en grattis-på-morsdag-hälsning.

De snorklade istället och gladdes/skrämdes av att de fick se en bläckfisk irra omkring intill dem i vattnet. Medan då frun i huset som bekant bekantade sig med alla möjliga nere på stranden.

Men som sagt, nu är det ordning på torpet igen. Jag har nyktrat till och har för första gången, hör och häpna, lagat mat till en bebis!

Storebror Max är uppvuxen på svensk burkmat - och fick inte smaka något hemlagat alls förrän han började på dagis. Även om jag våndades över allt socker i den spanska burkmaten, så hade jag i stort sett givit upp hoppet om att göra på något annat sätt till lille Ted.

Tills nu. Jag har gjort DET. Är så mallig att jag kan spricka. Men haja, hur lätt det var. Varför har ingen berättat? Jag tog fram några grönsaker ur kylen, kokade upp dem i vatten, mosade ner allt med en mixerstav och la in blandningen i små IKEA-burkar i frysen. Voilá.

Nu när jag springer iväg på stan/stranden/parken så lägger jag bara ner en fryst burk under vagnen och lagom till lunchdags har den tinat och Ted får hemlagad mat. Jag är så förbaskat bra. Ursäkta skrytet.

En riktigt husmor. Och strandraggare. I samma person.

Medborgare Maria.

Jo, jag röstade i söndags. I Barcelonas kommunalval. Det relativt nystartade partiet Ciutadans fick min röst. De driver framför allt frågan om att det spanska språket ska ha samma status som katalanska här i Katalonien. Ciutadans sägs vara populister utan heltäckande partiprogram, men för mig känns det viktigt att ha en parlamentarisk intressegrupp som driver den fråga jag anser vara viktigast i vår vardag.

För alla oss icke-katalaner som bor i Barcelona är det oerhört frustrerande att det inte finns spanska skolor och att mycket av den offentliga kommunikationen sker på katalanska. Som i skolan, i vallokalen och i vården etc.

Resultat:
Valdeltagande var ovanligt lågt (49,58 %) och sittande borgmästare Jordi Hereu (Partit dels Socialistes) fick förnyat förtroende.

Grattis Jens.

Blir så stolt när det går bra för mina vänner. Läste på Resumé att ”Den sista hunden i Rwanda” vunnit pris för bästa kortfilm på Tribeca Film Festival. Och att du träffat Bill Clinton. Varför har du inte sagt något? Du är för ödmjuk. Som vanligt.

Vänskap kan komma plötsligt.

Jo, fortsättningen på söndagsföljetongen blev som i en amerikansk må-bra-film faktiskt. Jag struntade i städningen. Promenerade ner till strandcaféet. Kaffemaskinen var trasig. De hade slut på vatten. Jag äter en sallad och dricker Sprite.

Men vad ser jag? Några bekanta ansiktet i solljuset med kalla öl på bordet. Känner att jag inte riktigt passar in som nybliven mor och Ted sovande i barnvagnen. Dessutom är jag äldre än alla. Tror jag.

Men... har man party i blodet, så tackar man ju inte nej när man blir inbjuden... så vi sitter där hela dagen och halva kvällen.

Alla glada grabbar blir kära - i Ted som går laget runt och får pussar och kramar av framför allt Nicolas från Kroatien, som blir orolig för att Ted kanske fryser om fötterna och borde bäddas in i filten lite mer.

När vi ser solen vandra nedåt bjuder våra spansk/fransk/tyska grannar som jag känt i precis en vecka hem hela gänget på vinprovning till deras terrass som ligger på 16:e våningen precis vid strandlinjen med 180 grader Medelhav som utsikt.

Jag blir kär. Först i mannen i huset, German, som lyckas natta min pigga Ted och sedan bjuder mig på det ljuvligaste rödvin jag någonsin smakat. Sedan blir jag också kär i hans konstnärliga fru Eva, som ställer sig i köket och spontant svänger ihop en Thailändsk specialkomponerad meny till hela strandgänget - där jag är hennes äldsta vän... Vi har ju ändå känt varandra i 7 dagar.

Och så börjar vi dansa till Black Eyed Peas och klockan är över midnatt.

Återkomst.

Man vet att man börjar få konditionen tillbaka när man kan gå in i sitt kök, kliva över avfallet, titta på den överfulla diskbänken från middagsfesten kvällen innan och tänka;

"Åh, vad härligt att solen skiner idag. Jag tror jag tar en kaffe vid havet istället för att stå här och ha tråkigt"

P.S. Bifogar bildbevis för de som tror jag att jag tjejar mig och låtsas ha det äckligt omkring mig fast jag egentligen är en städneurotiker som smygstädar när maken sover eller som i fallet idag är ute på havet med några grabbar på en snabb motorbåt uppe i Costa Brava.

Uppdaterat en kvart senare:
Se så. Titta inte ned på skiten.

Titta upp.
...bara sätta på en diskmaskin först.

Titta ut.
...jag kan inte hålla mig. Torka, torka.

Skärp dig, ut o spring mera.

Ok, Medelhavet, jag kommer nu!

Är det så det är?

Jag har en killkompis. Han är snygg. Mina barn älskar honom. Han är rolig. Han får ligga med en massa tjejer. Men av någon anledning har han inte riktigt hittat den rätta ännu.

Senast vi sågs berättade han om varför det tog slut med hans förra flickvän, nej inte henne han träffade för ett år sedan, utan den nya, alltså.

Min singelkillekompis:
Och då sa jag till henne; "varför lever du ditt liv hela tiden inne i ditt eget huvud?"

Jag:
Hur menar du?

Min singelkillekompis:
Ja, men hon ältar allt om och om igen och vänder och vrider på saker - i sina tankar inne i sitt eget huvud och sedan vill hon prata om allt det där - istället för att bara vara och göra roliga saker tillsammans.

Jag:
Jaaaa. Och?

Let's get the party started.

Tänd på grillen.

Säsongspremiär för vår strandgrill.

Solskydd till ungarna.

Välkommen Staffan.

Mannens läkarkompis Staffan hälsar på - utan sina gulliga barn och roliga fru. Vi måste se till att han får hitta på barnfria äventyr i helgen med Mannen (eller frun i huset) och slipper slita med att roa våra vilda pojkar dagarna i ända.

Delad glädje är dubbel glädje?

Ska vi Barcelonabor skänka bort våra smultronställen till SvD? Ja, såklart. Jag gillar strandcaféerna. En söndagkväll. DJ. Sköna drinkar. Party party.

Dessutom berättar de i samma tidning att Barcelona fått en klädbutik bara för brudgummar - till homobröllop. Bara en sån sak. Stan har allt.

Bra där.

Tredje gången jag joggar längs stranden denna vecka. Till och med betalt barnvakt bara för att få springa. Klappar mig på axeln. Snart snart snart kanske jag får min starka kropp tillbaka.

Pappa, storebror & lillebror.

Fotograf: Bibi Agrell

Lite för modig son. Och mor.

Det här med barn är ju som det är. Mamma tar en snabbdusch. Ena barnet leker med dinosarier. Den andra biter på en ring på golvet. Tror jag ja.

Jag hör någon säga: Titta, vad stark jag är. In i badrummet kommer en något för stark 5-åring lyckligt bärande på en lyckligt ovetande 6-månaders bebis.

Typ 20 meter längre bort lämnade jag dem. Dumt.

Undran.

Om man är glad över något. Om man har det bra. Och om man berättar det.

Är det skryt? Är man då inte längre ödmjuk? Eller delar man bara med sig av sin glädje?

Är lycka ointressant? Är det mest andras lidande som lockar?

Vad är det som gör att man helst inte berättar att man faktiskt har det riktigt gott. Det känns som att det bara stör folk.

Man må icke "förhäva" sig.

Det kan väl ändå inte vara så illa ställt att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det tror inte jag.

Det är som om man skulle straffas på något sätt om man råkar säga "jag har ett riktigt gott liv och mår jättebra". Är det av rädsla för att det goda ska försvinna som man inte säger något. Knappt vågar tänka tanken.

Är det norrländskt? Är det svenskt? Är det jante? Är det gudsfruktan? Är det Luther? Är det mänskligt? Eller bara jag?

P.S. För att ni inte ska tro att jag skryter och förhävar mig här och nu, så är jag inte alls nöjd och belåten idag, för jag har ont i ryggen. Dessutom finns det bara vinterkläder i den stökiga garderoben och köket är kladdigt igen.

Hej då.

Farmor har läst godnattsaga. Farfar har lämnat Max på skolan varje morgon. Och köket har aldrig varit renare. Tack för denna gång.

Dagens idolporträtt

Ted Agrell.

Hur integrerad som helst.

Söndagen den 27 maj är det kommunalval i Barcelona. Jag har fått en röstsedel i brevlådan. Jag får alltså rösta. Jag räknas som en av stadens invånare och får vara med och välja Barcelonas borgmästare. Känns stort. Jag tycker det är dumt att det bara finns katalanska och inga spanska kommunala skolor. Måste rösta på de som vill att Katalonien ska vara mer spanskt än katalanskt. Vilka är det?

100 filmer, 100 citat, 100 nummer.

Tack för inspirationen Silverfisken.

En dag på havet.

Thank you Beatrice and Oliver for a lovely day on your catamaran!

Alain de Botton

Ser programmet Varumärkt för livet på Dokument Inifrån via SVT.se och lyssnar till Alain de Botton som intervjuas. Han är visst född 1969. Så ung och så klok.



I boken Statusstress spekulerar Alain de Botton på olika lösningar på ett av de vanligaste problemen i den moderna människans liv - duger jag som jag är eller är andra bättre? Alain de Botton behandlar problemet utifrån sin egen erfarenhet och utifrån vad filosofer, konstnärer, författare, företagsledare och andra viktiga människor i världshistorien har tänkt och tyckt om statusstress.

Hur kan man tänka och förhålla sig för att försöka undvika att "tävla tävlingen". Denna idiotiska statustävling som stressar sönder den vuxna västerländska människan. Köpte boken till mina vänner i julklapp häromåret. Uppföljaren Filosofins tröst har jag nu på nattduksbordet.

25 tonight.

Party. Ikväll. Födelsedagsfest.

Lisa fyller 25 år. Middag kl. 21.30.

Lagom tid. Lagom ålder.

Hennes kille är DJ. På ett ställe vid havet. Red någonting heter det. Kanske vi ses i vimlet.

Jag är hon med höga klackar, för mycket smink och för tajt klänning.

Ciao.

Kan allt. Förstås.

Det finns inget odrägligare än självgoda föräldrar som ska berätta för ALLA vad ens lilla unge kan. Naturligtvis kan just deras barn ALLT mycket mycket tidigare än alla andra. Som om det spelar någon roll. Han lärde sig gå redan när han var 10 månader...bla bla bla. Och? Fick han Nobelpriset senare i livet? Nä, tänkte väl det.

Dessutom tolkar föräldrar ofta allting så att just deras lilla snorvalp kan allt, fast han egentligen inte kan.

Som jag till exempel.

Jag och alla i min familj är övertygade om att vår lille Ted på 6 månader kan prata. Han säger "hej" när han säger ej ej ej ej. Visst säger han "hej" säger vi och tittar övertygande på varandra. Men, bebisar ska ju inte alls kunna prata redan, eller hur? Han är ju helt underbar och tidig och klok. Jaaaaa säger vi och tittar självbelåtet på underverket (=han som dreglar).

I söndags lärde han sig krypa också. Krypa = trycka sig bakåt - om han har glidiga kläder och lättglidigt golv.

Och så kan han säga papapapapapapapapapa = pappa.

The Pursuit of Happyness.

Förra veckan hade jag otur.

Först skjutsar jag mannen och Max till flygplatsen. De ska till Skåne. Det är tisdag kväll. Efter att vi stressat som idioter för att hinna till flygplatsen i tid inser vi att ingen tagit med Max pass. Det finns förstås ingen tid att hinna hämta det innan avgång. Vi får åka hem igen och köpa nya flygbiljetter till dagen därpå. Mannen missar massor och jag surar för onödiga utgifter.

Sedan är det min tur. Jag och Ted ska resa till Stockholm på torsdag förmiddag med SpanAir. Vid tretiden natten innan började Ted kräkas. Och fortsatter fram till morgonen. Jag ligger bredvid, tittar, vakar, bär och torkar. Och brakar också genom hela sängen. Fråga mig inte hur. Men mitt lår är gul/blått/rött och ser ut som att det fått rejält med däng. Aj.

Får köpa nya flygbiljetter. På kredit. När Ted slutat kräkas och vi kommer till flygplatsen - utan att jag sovit på nästan två dygn säger Sterling-CheckIn-killen att jag måste betala 30 Euro för barnvagnen och även 80 Euro för övervikt. Min väska väger 25 kilo. Bebis Ted får inte ha med sig några saker alls tydligen. Bagaget får bara väga 15 kilo. Stammar på spanska.

När vi äntligen kommer fram till Arlanda, vid midnatt, två timmar försenade har en truck kört över min resväska!

Inte alla rätt.

Back in Barcelona. Sitter i bilen på väg från Teknon där Ted fått vaccin och kör till Ford verkstan för att laga AC:n i bilen. Lyssnar till Radio Flaix FM, en katalansk station med schysst dansmusik. Men vad hör jag? De sjunger på svenska. Vad gör Boten Anna här?

I min fantasiiiiiii...

rullar vi runt bland mjuka kuddar...nostalgi musik och nästan ALLA är där.

Tänka sig, klassfest på Stadtshotellet i Hudik är faktiskt lika roligt som party i Barcelona. Jag har riktigt riktigt roligt!!!!

Jag vill också passa på att tacka pojkarna från Sundsvall födda på 80-talet som smög in på klassfesten och försökte stöta på oss på dansgolvet. Även om jag senare tackade nej när en av er frågade om jag ville dansa, så tackar jag allra hjärtligast för erbjudandet. Det lindrade något min stora plåga av att jag fyller år alldeles för ofta nu för tiden.

30 år.

När vi börjar i första klass träffar jag Charlotte. Vi fyller år i oktober. Jag är sju dagar äldre. I mellanstadiet har jag stubbat hår och spelar handboll. Hon har fina flätor och balettdräkt på gymnastiken. När vi börjar gymnasiet blir vi bästisar. Nu har vi varit vänner i 30 år. Genom allt.

20 år senare...

Klass 9H. Östra Skolan. Hudiksvall. 1987-2007. Saknar Mats Koponen, Sussie Bergman och Maria Furemo. Var var ni?

9H - då det begav sig...

9H Östra Skolan. År 1986-87.

Förutom Charlottes familjs har ingen kallat mig "Bäcken" på 20 år. Bäcken får man heta om man har 3 Marior i klassen och heter Bäckström i efternamn. Ikväll hörde jag: "typiskt Bäcken" eller "Bäcken är precis sig lik" halva kvällen. Vet egentligen inte vad det är som är jag. I deras ögon. Kanske att jag alltid "är för mycket" och säger för snuskiga ord, eller att jag är så "om sig och kring sig" som t.ex. att jag tagit med mig tre fotoalbum från låg-, mellan- och högstadiet. Vet inte exakt.

Alla vi flickor i 6B saknade också Gabriel Källberg. Vad har hänt med honom förresten? Mellanstadiets sötaste kille. Någon som vet?

Charlotte & Cattis.

På mellanstadiet umgicks vi i 6B verkligen inte med tjejerna i 6A. Charlotte och jag brukade istället hänga med Ressan, Anna-Karin, Malin, Furren, Magdalena, Carola, Åsa Löfqvist de dagar vi inte bråkade. Men se idag, 25 år senare är det tuffa Cattis i 6A som bjuder på förfest för alla oss barn från Skolbyn innan klassfesten för Hudiksvalls alla 9:or årgång 1971. Coolt.

Barnen från Kråkövägen.

Ja, Johan Falk, jag har nu förlåtit dig för att du kastade vassa bollar gjorda av gummiband och knappnålar på mig under sylektionerna i mellanstadiet.

Förfest hos Cattis ute på Maln.

Lördag kl. 16.00. Tack Cattis!

Varning Sverige.

Min man och Max är i Skåne. Jag och Ted ska till Stockholm och upp till Norrland. Vi åker om några timmar. Hela Agrell familjen sprider ut sig som en löpeld över Sveriges rike.

På lördag är det återträff med alla gamla 9:or i Hudiksvall. Vågar knappt skriva det. Det är jubileum. Hur många år? Jaaaaa, du.... öh, alltså... typ... ja, det är 20-år (!!!!!) sedan jag slutade högstadiet. Agh! Agh. Hjälp.

Men det ska bli riktigt riktigt roligt. Många jag tycker om från den tiden ska gå; Charlotte, Cattis, Anna-Sigrid, Anders, Johan och Jocke. Najs.

Bild: Klass 4B, Östra Skolan, Hudiksvall. Ser du vem som är jag?

Klass 6B

Mittersta raden, med svart träningsoverall och stubb. År 1983-1984.

Gammalmodig på riktigt.

Ett erkännande: Jag köper fortfarande Cd-skivor. Nästa köp blir Björks Volta.

Min iPod som jag fick i present i höstas av min man har samme man lagt beslag på. Faktiskt redan innan födelsedagen tog slut. Jag hann se på den i ungefär 2 minuter. Inte lyssna.

Bild: 1986. Skolavslutning. Högstadiet. Snygga örhängen, inte sant? Med matchande cowboy-halsband-slips-metallsak och allt. För så länge sedan kändes t.o.m. LP-skivor moderna.

Slö mor = lugnt barn?

När Max var liten sprang vi runt på bebisbio, babysim och öppna förskolan i Stockholm. Man satt inte bara hemma och latade sig precis. Fast nu läser jag att barnläkare Hugo Lagercrantz anser att bebisar inte ska ha så många intryck, för det kan leda till att barnet blir okoncentrerat.

Så min slöa bebislivsstil där Ted och jag strosar omkring i parken eller att han får gunga i sin babysitter och titta på när jag jobbar vid datorn kanske inte är så outvecklande ändå. Ted skrattar i alla fall så fort jag pratar och ler mot honom. Och eftersom han inte vet hur mycket roligt det finns att göra så är han rätt nöjd med sitt enkla vardagsliv.

Jag är väl gammalmodig.

Går förbi hälsokostbutiken som ser ut som ett Apotek i vårt köpcenter och förfasas. I skyltfönstret gör de reklam för botox som man kan spruta in själv. Instruktionsbilder med rynkfria pannor och slät hud vid munnen visas. De säljer homeopatmedicin också. Och är allmänt alternativa och "fina".

Hej då.

Snälla förkylning, överge mig! Jag måste bli frisk. Ska ju till Sverige snart. Mannen och storebror åker redan ikväll. De ska till Malmö på röntgenveckan. Själv åker jag och lillebror till Norrland för återträff med alla gamla 9:or i Hudiksvall. Om några dagar. När jag inte snorar längre.

ASW

Är medlem i nätverket aSmallWorld sedan något år tillbaka. Man kopplar ihop sig online med sitt eget nätverk, får bra restaurangtips var man än reser i världen, lite roliga inbjudningar och så får man koll på vem som känner vem. Nu har tydligen Dokument Inifrån gjort en dokumentär. Undrar hur det vinklas? Måste titta.

"Vår" Fair Play annons i DN, Sydsvenskan och GP idag.

Efterfest med Jack.

Vi firar Marcelo som fyller år. Han och familjens flickor har seglat till Sitges med några vänner från Zürich. Äter lamm på Al Fresco. Ägaren är lika trevlig som alltid. Många drinkar blir det. För alla utom chauffören.

Hon släpper av partyprinsarna vid Av. Tibidabo på vägen hem till barnvakten och sitter nu och ser första avsnittet på sjätte säsongen av 24 via sajten tv-links.co.uk som SvD tipsat om.

Ingen nybörjare längre.

Min blogg firar 1 år idag.

Det har blivit 362 inlägg sedan mitt allra första.

Bloggen har mellan 2500-4000 besökare i månaden. Sammanlagt har 31 742 besökare surfat förbi sedan jag började mäta.

Flest antal besökare under ett dygn hade bloggen då jag diskuterade Bildt. Dagsrekord: 271 personer.

Fast själv tycker jag det är intressantare att skriva om utmaningar som utlandssvensk.

TACK för att Ni hälsar på inne i mitt cyberrum.

P.S. Och just idag slutar superbloggaren Linda Skugge att blogga.

And the big little one meets his Chessmaster.

I like you too.

Karl is in town.

Vår vän har flugit hit från London. Tydligen är det ännu varmare där än här.

Igår regnade det. Igår var jag förkyld och trött och ful och värdelös.

Idag är Karl här. Han får mig att skratta.

Idag är jag fortfarande förkyld, fast gladare, piggare, snyggare och duktigare.

Jag behöver nog alltid ha roliga Karl med mig i handväskan.

Heja blogg-Bildt.

Jag röstar inte på Moderaterna. Jag kände mig mer stolt när ordförande för FN:s generalförsamling Jan Eliasson (s) blev Sveriges utrikesminister.

Men jag gillar vår utrikesminister Bildts aktiva bloggnärvaro. Rakt in i min dator skriver Sveriges utrikesminister vad han sysslar med varje dag och sina personliga reflektioner kring det politiska läget.

Och jag kan kommentera direkt till honom. Precis som alla andra. Modern demokrati, svensk öppenhet och direkt yttrandefrihet. Lysande - även om det kan missbrukas.

Skicka mat tack!

Är frustrerad. Varför är det SOCKER i all barnmat här i Spanien? Lagar bebisgröt som jag köpt på apoteket. Det luktar sockerkaksdeg. Läser på förpackningen. 7 % socker. De är inte kloka.

Däremot är det jätteviktigt att inte bebisarna får i sig gluten. Inte alls första året. Säger doktorn. I Sverige äter bebisarna välling för glatta livet. Det enda landet i världen som säljer välling är Sverige. Står på Sempers hemsida. Varför? Någon som vet? Bättre än socker, det är sant, men varför ingen annanstans?

Köper all barnmat på apoteket. Känns nyttigast. Som barnmatspuré. De skriver stolt på burken: Utan gluten. Utan äggviteämnen. Utan mjölk. Utan färgämnen. Utan konserveringsmedel. Men socker. Självklart. Det är ju jättegott för de små söta bebisarna. Sockerberoendebegreppet har inte uppfunnits här ännu. Eller också är det just därför. Det ska börjas i tid.

Det konstiga är att spanska barn inte alls är tjockare än svenska barn. De rör sig kanske mer utomhus om dagarna. De verkar också ha färre allergier. I alla fall mindre eksem. Kanske är det solen.

Men tänderna gott folk. Tänderna är inte vita. Inte på de vuxna. Men gissa vad jag hörde. Tydligen fick alla barn en hostmedicin på typ 70-talet som färgade tänderna grå. För alltid. Hur schysst är det? Lyckos oss som hade flourtanten istället.

Titta, vi blev en tavla mamma.

Odräglig vinnare.

För den inre kretsen. Fråga Mannen vem som mattade vem i schack idag. P.S. Låtsas att jag inte sagt något.

The Vind is Vänding.

Tack Lars.

Fredagsmys med Schyffert.

Halvkul.

Same same.

Valborg. Istället för vin i backen i Uppsala med glada studenter så är det cava vid havet i Altafulla söder om Barcelona. Eld. Sång. Svenskar. Och otippat tango. Samma sköna dimma här som där.

P.S. Fler bilder från festen finns också hos de andra Barcelonabloggarna Monica och Eva.