Genom åren har jag fått förklara mig vid ett flertal tillfällen varför jag bloggar. Man känner sig påhoppad och dum och all argumentation om varför man ska hålla det familjära privat känns helt relevant. Men jag gör det ändå och vet någorlunda varför och har bloggat om det här och här och här.
Jag ogillar själv den där obehagliga känslan att man har babblat på för mycket, kanske på någon fest eller till sagt något till fel person i fel sammanhang och man känner sig naken och dum. Oftast händer det när jag försöker vara rolig och ingen skrattar och jag inser att jag gått för långt eller att folk inte förstår att jag är ironisk och det blir bara tyst och efter ett tag börjar någon att prata om något annat. Det händer förresten relativt ofta. Fast ännu mer när jag var yngre.
På bloggen händer inte det. Jo, tyst är det, men jag har aldrig känt mig blottad här. Konstigt kan tyckas men det har väl med att man slipper se nedlåtande föraktfulla ansiktsuttryck och jag berättar aldrig allt.
Jag känner mig trygg när jag skriver ner mina tankar rakt ut på Internet, så att hela världen (som kan svenska) skulle kunna läsa. Jag väljer själv vad jag lämnar ut och inte och hinner tänka innan jag trycker publicera (även om några hävdar motsatsen).
Facebook går om möjligt steget längre. Där blir varje människas liv transparent. Jag ser vem som känner vem och vad de skriver till varandra, jag kan titta i folk fotoalbum och se vad de har för sig.
Jag undrar hur mina söner kommer att se på mitt bloggande och Facebook när de blir stora. Om allt privat blir ännu öppnare eller om samhället blir mer stängt och människor mer hemliga.
Var kommer mina barnbarn att sätta sin gräns för sin personliga integritet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Eller vad tycker ni?
Jag tycker du skriver både kärleksfullt ocg respektfullt om det personliga och hur kan någon klanka på det. Som bloggare är man fri att själv välja vad man vill skriva om och man har sina skäl-likaväl när man är läsare -så väljer man det man vill läsa.
Så inte behöver man motivera varför man skriver som man gör och sina teman.
Surkartar finns det över allt och dem ska man bara strunta i.
Din blogg är bland de läsvärdaste -och är lite exotiskt eftersom du och din familj bor i Barcelona.
Så fortsätt:)
Inkan:
Tack. Egentligen är det inte folk som läst min blogg som sagt så. Det är mer människor som hör att jag bloggar som uttrycker sin avsmak för fenomenet, utan att ha läst just min blogg.
Skicka en kommentar