Summering 2011.

December.
Vi hade bestämt oss för att flytta till Stockholm, men maken fick plötsligt andnöd i ett grått, regnigt och mörkt Stockholm, vilket gör att vi tackar nej till våningen på Gärdet. Och jag som precis börjat se fram emot det nya livet. Tillbaka på ruta ett.

Oktober. 
För mig personligen är min 40-års dag årets höjdpunkt. I samband med den reflekterar jag mycket kring vad som är viktigt för mig i livet och vilka människor jag vill knyta nära mig. En bitvis smärtsam process.

September.
Den stora blogghändelsen i mitt liv var väl annars att jag slutade att blogga. Nästan helt... Känns som att bli osynlig. Jag tycker om att verka i det tysta. Långsammare processer. Större eftertänksamhet

Februari. 

Vi flyttar från Diagonal Mar där vi bott i 6 år och haft utsikt över både havet och staden från 16:e våningen, till lilla 30-tals huset med vilda trädgården här i Sant Just Desvern.

Apropå det sociala... några gäster, vänner, möten, fester och middagar under året:
Inflyttnings-BBQ, Påskfiesta, Charlotte, Maria, Patricia, Catrin, Hamid, Lovisa, Lena & Jonas, Gabriel & Lisa, Lena & Marcelo, Johanna, Mia & Fredrik, Eva, Jess, Nunu, Nina, Martina & Salomon, Lisa & Rodrigo, Pieter, Disputationsparty, Restaurang ME, Malin & Ramon, CCCB, Tranholmen, Badalona Beachparty, Muro-vernissage, Tunisien-besök, Sara & Nicolas, Frida & Kecke, Stockholms-BBQ, Maskeradparty och Midsommarfest.

Några roliga resor under året
Nyår i Andorra (januari), Stockholm (februari), Andorra (mars), Stockholm (april), New York (maj), Rom (juni), Skåne (juli), Stockholms skärgård, Västkusten och Hjo (augusti), Costa Brava segling (oktober) och gourmetvecka i lantligt Masia med Lisa & Rodrigo (november).

Familjen
Henrik kämpar vidare med sin MBA på distans i London. Ted lärde sig cykla och prata någorlunda på tre språk samt hade vattkoppor. Max tränar fotboll fyra dagar i veckan och spelar matcher i ligan med sitt klubblag Espluguens på helgerna.

Den närmaste tiden blir det asketisk livsföring. Jag vill spara pengar till en långresa. På min önskelista står det Buenos Aires. (to be cont.)

Förbereder inför 2012.

Har uppdaterat mitt CV med nya referenser.

Snart är det jul.

Julkort vintage. Älgö år 2003. Henrik, Max & Maria... Andra familjers fina familjefoton här... För övrigt är Driving Home For Christmas min favoritjullåt. På stereon högt i bilen längs E4:an upp till Norrland.

P.S. Här kan ni se familjen Agrells julkortskalender...

Tack.

Efter drygt 5 års dagligt bloggande med mer än 7500 skrivna inlägg och omkring 10 000 besökare i månaden...

Att blogga har varit en sanslöst rolig resa. Jag har älskat det. Inte någonsin har det känts jobbigt eller kravfyllt. Jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan oerhörd respons och kärlek från ingenstans när jag började lite stapplande den 5 maj 2006. Har sparat alla 5901 kommentarer.

Fast så pang bom en dag fick jag en längtan efter tystnad. Att bara vara själv med mina tankar. Att känna efter hur det är att inte spela ut det privata i det offentliga. Vad som händer med jaget då? Försvinner jag? Vissa dagar känns det så och jag saknar min blogg där mitt ego får breda ut sig.

Fast jag tror jag behöver vila en stund. Samla ihop mig. Uppleva lyckokänslor utan att behöva skryta om dem. Älta var vi flyttar bara i mitt eget huvud. Bryta upp. Sätta upp ett staket. Finna andra ventiler. Göra annorlunda.

Förbereder mig för en nödvändig sorgeprocess.

Oklart vad som kommer ut på andra sidan. Kanske bara tomhet. Eller något nytt. Något bättre. Hittills är allt som vanligt. Kanske möjligtvis lugnare. Mer rofyllt. Och lite ensammare. Eller precis tvärtom. Det har blivit en intensivare en-till-en dialog med människor som står mig nära och jag har blivit aktivare i andra nätverk.

Tack för att ni lyssnat, peppat och på något märkligt sätt varit en del av mitt liv. Några i flera år. Andra bara en endaste gång. Kanske av nyfikenhet, omtanke eller för inspiration. Vilket som. Tack.

Förlåt, men jag vet inte om det här är en paus eller ett avslut. Det digitala ryggdunkandet är som en drog och kanske behöver jag en sil igen.

Puss och kram,
Maria

P.S. Jo, måste bara passa på att lägga med några bilder från min 40-års dag då jag blev ordentligt bortskämd med vackra ord från världens alla hörn.

Tack till Charlotte, Maria, Catrin, Patrik, Mia, Beppe, Lena, Marcelo, Scarlett, Lily, Bibi & Björn som spelat in alldeles underbara små födelsedagsgrattisfilmer till mig. Tack till Patricia, Petra, Lovisa, Ulf, Lotta och Karl som flygit ner till Barcelona från Stockholm, Trondheim, Hudiksvall och London för att fira min dag med mig. Tack Eva för ditt vänskapsarmband. Tack Rodrigo och Salomon som hjälpte till att grilla. Tack pappa för dina rörande ord! Tack mamma för ditt kärleksfulla brev. Tack för hjälpen under kvällen Cornelia.

Tack för tjejmysnatt på hotell i Borne. Tack Jess, Nunu, Lisa, Bernadette, Malin, Kristin och alla andra Barcelonabor som kom till min 40-års BBQ. Tack brorsan som ringde och sjöng med hela sin stora kör Sonora... tänk jag fick en alldeles egen Maria - 40 års sång, vilken grej. För att inte tala om Facebook-love-bombningen. Glad förstås för alla samtal, sånger, tal, presenter och blommor också. Och tack till min make som styrt upp och fixat allt. Det är fantastiskt att fylla år. Jag måtte vara en lyckligt lottad människa! Är oerhört tacksam för min familj och mina vänner.

Landat; Lotta, Petra, Patricia, Lovisa & Ulf som möter upp Lisa & kidsen.

Snart 40.

Den 1/10 blir jag vuxen på riktigt. Mitt ego-soundtrack: Blondie – Maria

24 år.

Kungsholmen 1995. Kämpade med min C-uppsats den hösten. Minns att jag blev blyg när T. sjöng en sång han skrivit till mig på min födelsedagsfest. Maria-sången. Var har jag den förresten? Borde leta fram mina gamla kassettband. Men hur spelar jag upp den? Henrik hade flyttat till Göteborg och börjat läkarlinjen. Då den första terminen var vi inte ett par. Sedan lärde vi oss att hålla ihop på distans. Henrik bodde kvar i Göteborg i 4 år, fram till 1999 då han lurade iväg mig till Venedig och friade.

23 år.

Inedalsgatan, Stockholm. Jag läste statsvetenskap vid universitet i huvudstaden. Jacob och jag är fortfarande vänner. Han är också från Hudik. Första halvåret 1994 bodde jag i Australien och praktiserade på Channel 10. Det var där jag bestämde mig för att flytta från Norrland till Stockholm. Jag stod på en terrass i Sydney och undrade varför jag bodde i Umeå. Det kändes så avlägset. Stockholm däremot - vilken metropol. Det tycker jag fortfarande.

När jag fyllde 22 år...

Stipendiegränd, Umeå 1993. Henrik och jag hade känt varandra i 2 år och varit ett par i drygt 1 år. Hans röda rosor lyste upp i studentkorridoren. Jag jobbade på SVT Umeå det året. Då visste jag att jag skulle fortsätta arbeta som journalist. Ändå tackade jag nej till reportervikariatet på TV4 Stockholm och tackade ja till god lön på Telia Infomedia där jag var bland de första som arbetade med e-handel i Sverige. Tyckte ändå att jag var sent ute för att starta eget Internetbolag. Året var 1995. Alla dessa livsval. Finns inget facit. Förrän många år senare. Knappt då.

När jag var ungefär 10 år.

Min lillebror Mats och jag nere i vår källare på Kråkövägen i Hudiksvall.

40.

Jag har bara ett par veckor kvar när jag fortfarande tillhör ålderskategorin 30 +. Min vuxenfödelsedag närmar sig snabbt. Det blir inget gigantiskt partaj denna gång. Är sugen på något litet mysigt. Jag har inte ens skickat ut inbjudningskort, bara nämnt det för den närmaste lilla skaran när vi setts i sommar.

Verkar som att några av mina tjejer kommer ner från Stockholm, att Karl flyger hit från London och att mina vänner i Norge också dyker upp plus mitt gäng här i Barcelona förstås.

Har blivit för gammal för mega dunka dunka Ibiza style. Tror jag. Vi får se. Jag kanske hinner ändra mig. Rodrigo kommer att grilla i trädgården tillsammans med Henrik. Jag vill ha kulörta lyktor. Borde mixa en skön playlist.

Är det förresten något speciellt jag borde hinna göra medan jag fortfarande är thirty something?

Dagens mötte Lassie.

I söndags körde min man i rondellen intill vårt hus. Plötsligt kom en blådåre bakom. Gasade som en tok. Körde mot rött. Vid övergångsstället. Försökte köra om vid heldraget. Bärde sig åt helt enkelt. I en fet Audi. Maken blev fly förbannad. Det bor barn här hyttade han och så stannade han mitt i vägen, mellan två filer så att bilen bakom inte kom förbi på någon sida. Skulle dit och skälla. Precis då skriker äldsta sonen: Men pappa, det är ju Piqué. Min make tappade modet. Okej då. Någon som ligger med Shakira får väl köra hur han vill. Tydligen är spelarna rädda att bli kidnappade och kör hellre ihjäl sig...

Ikväll spelar Piqué match. På Camp Nou. Med Messi & Co. Mot Milan. Tevedags om 15 minuter.

Intervjuvad om min passion i Hudiksvalls lokaltidning.

Publicerat 6 augusti 2011. Klicka på bilden om du vill läsa artikeln.

Utställning...

Sex av mina gatubilder ska visst ställas ut på Centre de Cultura Contemporània de Barcelona (CCCB) från den 22 september till 23 oktober 2011. Utställningen heter Barcelona: 2000-2010. De blev uttagna i en tävling av någon som sett dem på Flickr och idag fick jag ett mail att jag är en av finalisterna. Antar att det är digitalt. Man kan tydligen vinna också, men de andra bilderna är mycket bättre. Det ser jag själv. Men ändå. Klart jag ska dit på invigningen torsdag den 22 september kl. 19.30 när de utser de 10 vinnarna. Måste fixa barnvakt för maken är i London då.

Som jag förstår det har 4296 bilder skickats in av 604 fotografer. De har valt ut ungefär 250 finalbilder, varav 6 är mina. Det finns 10 olika tävlingskategorier: Political and social events, Barcelona by night, Industrial spaces, Work places, Emblematic premises (shops, bars, etc.), Museums, Beaches, Urban remodelling, Transports and Street life.

De valde bilderna Pippi Longstocking, Made my day, Girls and boy, On the head x 2, Tanning the white parts och Notarius Publicus.

Meddelandet (som jag fick 6 gånger för 6 olika bilder)...

Morgonkaffe med Kika.

Jag är otroligt imponerad av människor som kan berätta en historia. Jag är dålig på det. Jag är för entusiastisk, så jag berättar själva poängen först istället för sist och ägnar resten av tiden åt att förklara bakåt. Därmed uteblir själva skrattandet. Kika gör inte så. Hon kan tajming. Vi pratade om min campande make som precis vaknat i Umeå med två kvinnor i en husbil. Hon byggde utifrån det. Spekulerade i att min man vore nudist. Jag skrattade så att jag grät. Fick be om nåd.

Hos Rosa och Rick.

Söndagslunchen blev oväntat bra. Dejt med föräldrar från Amerikanska skolan, som vi inte riktigt känner så bra: Elena, som skriver för El Mundo, amerikanska advokaten Rick, hans fru Rosa, som tydligen är skolans sociala nav och ett grekiskt par som arbetar på det Europeiska forskningscentret Fusion for Energy som har som mål att ta fram alternativ elkälla före år 2050...

Samtalsämne? Förutom 11 september minnen så skvallrade vi om att det lesbiska föräldraparet i klassen har skiljt sig, eftersom den ena mamman har flyttat till Paris med lärarinnan.

Eljest.

Maken ringer från Umeå. Låter väldigt glad. Tydligen kör han omkring i en mycket fin husbil. Påstår att Emma och Ninni också tycker att den är "fräsch". Well. De har precis checkat in på campingen. Vid ankomst till Umeå City Airport idag får resenärerna glo på en gigantiskt stor vepa - som jag har producerat med hjälp av Fredrik. Det var mitt dagsverke det.

Hemma igen. En snabbis.

Bortskämda jag.

Blev serverad frukost på terrassen imorse. Basilikan från trädgården.

10 år sedan.

Max var knappt 2 månader. Jag hade gått iväg en snabb sväng för massage på Axelsons när Henrik ringer och berättar att ett flygplan kört in i WTC. Under samtalet skriker han till... vad f-n ett flygplan till! 

Jag springer hem.

Sedan sitter vi som zombies fastklistrade framför CNN i flera dagar.

Spanien.

Ligger i hängmattan i skuggan. Lyssnar på fåglarna. Funderar på vad jag tycker om mest i Barcelona. Det är nog det enkla opretentiösa umgänget. Att man bara ses, äter och hänger ihop. Utan att fixa och planera hundra år i förväg. Man ringer samma dag. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det är nog solen som gör oss spontana. Strax poolparty hemma hos Victors föräldrar. Vi tar med marinerade räkspett att lägga på grillen.

Så ser alltså livet ut 10 år efter den dag man aldrig glömmer...

Beachparty.

Sverige + Katalonien = sant. Beachparty med svenskar. Tog med Maria från Stockholm. Det blir inte mycket bättre än så här. Livet alltså.

Glada efter sexakt.

Precis nedanför oss ser vi en killrumpa som rör sig ovanligt rytmiskt. Och så ser vi flickan intill. Med rumpan mot honom. Sedan ser vi exakt vad som pågår. De kör järnet helt enkelt. 10 meter framför oss. Med handduk som täcke. Så att det inte ska synas. Fast det syntes. Position: Sidoläge.

Maria och 40 Barcelonasvenskar.

Badalona.

Jag försöker styra upp situationen... ser det ut som. Volleyboll på playan i Badalona. Kristin & Niklas hade fixat beachparty. Vi var 40 svenskar på plats. Bra dag!

Maria x 2.

Senare i höst tävlar Maria i På Spåret. Hon och Ralf Edström möter Martina och Erik Haag i första omgången som sänds den 16 december. I Aftonbladet tippas Maria och Ralf vinna hela rasket. Heja heja.

Vi börjar med att handla på marknaden.

Drottning (hembiträde) bland prinsar.

Om en timme kommer Maria från Stockholm. Vi ska grilla. Max är med Henrik på fotbollsmatch. Hans lag hade tydligen förlorat med 0-7... I alla fall. Jag låg och drog mig lite för länge i sängen imorse. Märker precis att hemmet ser ut som att en bomb slagit ner. Vilken tur att lillen är hemma och kan hjälpa till... Hur lyckas mina 3 grabbar stöka ner så snabbt? Hur lyckas jag ha så ofantligt dålig pli på övriga familjemedlemmar? Känner mig väldigt svensk. Som vill ha ett fint hem när gäster kommer på besök. Fastän det är en nära vän. Var ska jag börja? Kanske med att rensa undan använda kalsonger i olika storlekar som ligger på golvet i tre olika rum.

I hissen upp till kontoret.

Det bästa med att ha 21 våningar upp till kontoret är att man hinner fotografera sig själv... Den här veckan har jag haft ordentligt fokus på mina arbetsuppgifter. Trots 30 gradig värme. Jag har ännu inte badat i havet, på hela veckan: dvs sammanlagt sju veckor sedan dopp i Medelhavet. Det är f-n skandal när man bor i Barcelona.

TV.

Där ser man. Micke fick pris för Årets bästa program Mästarens mästare. Vi jobbade ihop på SVT ett år och tre somrar och hade väldigt roligt ihop. På den tiden brukade jag få skjuts hem efter sändning i hans svarta golf och ibland blev det party på hans båt. Det var på Umeå-tiden. Scharinska Villan hette coolaste klubben. Där jobbade jag extra i baren. Med Beppe. Känns som ett annat liv.

En av dagens arbetsuppgifter.

Förbereder det sista inför seminariet med middag i Umeå på tisdag.

Skam den som ger sig tänker visst vissa.

Nästa vecka ska min make till Umeå, Röntgenveckan. Ett av hans ständiga tjat är att han vill äga en husbil. Känna friheten. Gud vet vilken...? Så nu har han helt sonika hyrt en sådan. Där han och två stackars kollegor ska bo på natten. Han frestar dem med att det är en finfin camping med sjöutsikt där toaletterna är öppna dygnet runt. Har bett Emma och Ninni att fotografera idyllen. Borde nog skicka med lådvin och kortlek. Campinggrannarna blir nog avis på min make som verkar resa runt med två fruar.

På dagtid står husbilen på ett annat ställe där de ska de bjuda in kunderna på kaffe. I rollen som kommunikationschef tycker jag dock att det är en rolig gimmick. Man ska inte göra som alla andra.

Pressklipp Offentliga affärer nr 4, 2011

Uttalar mig å jobbets vägnar. Klicka på artikeln för att läsa.

My Eva.

Idag reser min franska favorit Eva tillbaka till München. Vi har haft det underbart. Men alldeles alldeles för kort.

Eva är sanslöst rar.

BBQ afton.

Martina, Henrik, Eva, Bernadette, Rodrigo och Salomon. Kaffe på maten. Barnen härjar själva inomhus. Vi har inget ömtåligt.

Först får barnen hamburgare.

Sedan har barnen hejvilt maskeraddiscodansparty.

Naomi, Emil, Cayla, Ted & Aron (utanför bild). Max har annat för sig.

I valet och kvalet.

Jobba ambitiöst några timmar till eller åka till havet för ett dopp? Närmare 30 grader. Har fattignoja efter att alla räkningar är betalda. Det goda kostar. Måste jobba mer. Leta fler uppdrag. Fast havet först kanske? Eller hem och röja kanske? Vid sjutiden kommer några vänner på BBQ: Eva, Bernadette, Salomon, Martina, Rodrigo och barnen.

När en 4-åring lär sig nya ord.

- Mamma, jag vill ha godissalt i min dricka.
- Vadå sa du? Jaha, du menar socker?

(Svaret är förstås nej.)

Eva & Bernadette.

Första gången Eva är tillbaka i Barcelona sedan hon flyttade till Zürich för 1,5 år sedan. Numera bor hon i München. Väldigt speciellt att ha henne på hemmaplan igen. Man vill så mycket. Hinna med allt. Känns redan för kort. Vi tre brukade alltid hänga förr.

Första vardagen.

Nästan städat klart bilen. Nästan plockat upp samtliga resväskor. Nästan tvättat alla smutsiga kläder. Nästan betalt hela högen räkningar som legat och blivit arga. Det har precis slutat regna. Terrassen är sopad. Max går sin första dag i femman. Ted är på tennisläger. Jag har besökt knädoktorn. Min älskade Eva kommer hit från München. Och till helgen kommer min Maria från Stockholm. Ska ta med henne till Niklas & Kristins beachparty på lördag. Måste boka upp träning med Dany, klippning hos Carina och styra upp livet i allmänhet. Jag börjar bli redo för en ny termin. Nu ska jag köra järnet på jobbet och jag tänkte också försöka få ett par privata projekt att lyfta. Go go.

Lite Dolly på det.

Barcelona.

Efter 4 dygn on the road är jag hemma på min favoritterrass igen. Ljummen afton. Känns overkligt att vara här. Har nog aldrig varit borta från Barcelona så här länge. 6 veckor. En positiv upplevelse att faktiskt köra hela vägen ner. Från Stockholm ner till Barcelona. Från svalt klimat och duggregn till het sommar. Kändes i hela kroppen. På ett helt annat sätt än när man flyger hit på några timmar. Märkvärdigt att vi faktiskt bor i Spanien. Känns så fantastiskt att jag måste nypa mig i armen. Nu två sommarmånader kvar. Årets bästa tid. Vela får jag fortsätta med någon annan dag. Nu är jag bara tacksam.

Sharing coffee - på Autobahn.

Omtanke före trafiksäkerhet? Å andra sidan plåtade jag när jag körde också så... jag ska inte kasta sten i glashus. (Klicka på bilden för att se armarna tydligare.)

Ellen & Lena

Marcelo.

Frukost i Zürich.

Schweiz.

Ligger i Lena & Marcelos spatiösa gästrum i Zürich. Stor kvalitetsskillnad mot vägmotellrummet i Lübeck igår som mer liknade en tågkupe. Igår körde vi 92 mil. Enda stoppet för kombinerad lunch/middag på Burger King och tankning. Rätt mör efter 11 timmar i bil den dagen - köer och vägarbeten även på Autobahn... Och så kom fram vi till ett cocktailparty med högklackade gäster. De hade varit på klassisk konsert och jag kände att mina reskläder var lite out of place... Fast vi fick mycket varmt mottagande. Strax frukost. Sedan är det bara 100 mil kvar (av 300). Min rumpa känner sig misshandlad. Träsmak säger man va? Hej & hå.

P.S. Har inte bloggat på några dagar, men om jag skulle gjort det hade jag berättat om att bilen gick igenom Bilprovningen i Trelleborg, att Carin tog hand om oss första natten i Skåne och att jag gick förbi mina föräldrars humorkung Sven Melander när vi käkade lunch på Ljunghusens golfbana.

Vägbeskrivning till bilbesiktning.

Är väldigt nöjd med årets bokning hos Bilprovningen. I år hade tyvärr verksamheten i Alicante upphört...  Den 1 september är den första dagen varje år, som vi får besikta vår bil. Därför bokade jag tid för bilbesiktning så långt söderut i Sverige som jag bara kunde, så att vi skulle kunna hinna hem till Barcelona innan barnen börjar skolan. Och Trelleborg ligger dessutom väldigt nära Agrellarnas sommarhus där vi sov första natten.

Nu kan vi köra bil tryggt ytterligare ett år. 

Max slog halva dagen...

med Carin på Ljunghusens golfbana.

Tack Bibi & Björn.

Sista dagen.

Har promenerat tre timmar för att få det inre att smälta det yttre. Och tvärtom. Det behövs mer tid. Är inte harmonisk någonstans. Vi hade äntligen hittat ett hus vi ville ha. Som vi hade råd med. Det första där allt stämde. I Saltis. Jobbintervju inbokad också. Vi gick igång. Började mentalt förbereda oss. Vi var Sverige-flytt-klara. Vi behöver den svenska tryggheten. Den ekonomiska stabiliteten. Fast vi fick inte huset. De valde någon annan. Luften gick ur. Idag regnar det i Stockholm också. Ska vi verkligen bo här? Lämna Spanien-solen. Eller ska vi satsa på Barcelona ändå? Hur länge? När blir tiden rätt?

Det är så stora förändringar. Och valet är inte helt och hållet vårt. Så mycket som ska stämma. Bostad. Jobb. Skola. Svårt att organisera på distans. Det här livet i limbo är inget kul. Vilket ben ska jag stå på? Vi är fyra personer i familjen som ska må bra. Maken och jag måste samsas. Han tjatar fortfarande om Skåne. Där går min gräns. Hellre Sydney, där vi också har kontor. Hur ska jag försörja mig? I Spanien är arbetsmarknaden död. Måste hitta fler internationella uppdragsgivare - och helst lära mig katalanska. I Stockholm kan jag jobba med det jag är bra på. Bara det att jag talar det lokala språket perfekt, svenska - vilken grej.

Har en ny idé. Måste få energi att driva igenom den. Kroppen börjar bli gammal. Just nu vill jag bara ligga i fosterställning en månad framöver. Fast jag har flera bråttom-uppgifter som inte har en enkel lösning på mitt nuvarande jobbuppdrag, som jag måste ta itu med. Förmår inte allt jag borde.

Det är bara att bryta ihop. Hulka nån dag. Få trycket att skingras. Sedan brukar lättheten leta sig tillbaka. Förhoppningsvis en lösning också. Eller ett accepterande av sakernas tillstånd. Den kroniska ovissheten.

Imorgon tar vi bilen tillbaka till Barcelona.

BBQ innan hemresa till Barcelona.

Björn, Jacob, Lars med sonen Otto, Staffan, Agneta, Peter, Henrik, Oscar, Jonas, Sara, Jon-Karl, Cecilia och Bibi.

Barnen Andrea, Stella, Wilmer, Max och Ted käkade i köket.

Henrik & Jonas.

Stockholm.

Oscar, Jonas, Jacob, Sara och Max som trixar med bollen.

Entrecoten ligger och väntar på sin tur att grillas.

Agneta, Jacob, Lars, Henrik, Staffan och Oscar.

När barnen själva får välja klädsel...

Wilmer, Max & Ted.

E4.

Om 48 timmar kommer jag att köra precis här igen. Fast åt andra hållet. Ner mot Barcelona. Förhoppningsvis funkar bilens DVD då... För en timme sedan shoppade jag Cava, cider och vin på Systemet i Linköping. Om tre timmar grillmiddag för 10 vänner med barn i Stockholm. Solen skiner. Lite köttshopping, mascara och salladsfix på det här så är vi redo att välkomna grillgäster snart. 94 kilometer kvar till Stockholm.

Jönköping.

Gillar Scandic Portalen. Ljuvliga sängar. Stora rum. Betalar med poäng. Glad att Irene var snäll mot New York. Natti natti.

Mer än 30 år senare.

Göteborg 28 augusti 2011. Jag, mamma och broder Mats, som är 1,5 år yngre än jag.

Tror det var år 1978.

Pappa, mamma, jag, brorsan och farmor.

Universeum.

Max tittar på hajar.  Heldag med Göteborgs-kusinerna...

Söndag.

Samlar ihop mig inne på en toalett. Är tacksam för middagen hos Malin & Ramon igår. Är tacksam för att vi fått bo här hos Fredrik & Frida i Göteborg. Deras harmoni smittar av sig på oss. Mina söner har lekt som änglar sedan vi kom hit.

Samlar ihop mina saker. Nu går färden vidare. Idag ska vi träffa min mamma och min brors familj och umgås hela dagen. Inatt sover vi i Jönköping.

Imorgon har maken tre kundmöten på vägen upp till Stockholm där vi har BBQ-middag för 15 gäster. Alltid en höjdpunkt att dra ihop Stockholms-kompisarna. Köper nog vin i Linköping på vägen upp. Shoppar kött i närbutik. Hoppas att regnet inte kommer att ösa ner.

Det drar även ihop sig till återresan. 3 dagar i bil tillbaka till Spanien. Det här är typisk Henrik och Maria planering. Noll minuter till kontemplation.

Nästa vecka ska jag ligga i hängmattan i Sant Just. Tänkte jag. Fast maken hävdar att då måste jag ha full fart på jobbet. Öka takten.

I övrigt oroar jag mig för vänner i New York. Må Irene vara mjuk.

Tack Fredrik & Frida.

Min 4-åring.

-Mamma, tjejer luktar så gott i håret.

Tom.

För 11 år sedan när jag bodde i San Francisco hade jag en nära vän. Tom. Vi pratade om allt. När jag flyttade hem till Sverige vägrade han att svara på mina samtal. Och mina mail. Jag förstod ingenting. Försökte nå honom länge innan jag till slut gav upp. Hörde av gemensamma vänner att han hade något tjall på sina ögon, men de hade inte heller träffat honom på länge.

Igår pratade vi för första gången igen. I två timmar. Han har sökt upp mig. Och tackade för att jag försökt kommunicera då för en decennium sedan. Bad om ursäkt. Fick höra hans osannolika sorgliga historia. Efter att jag åkt hem hade han drabbats av en ovanlig ögonsjukdom och blivit i stort sett blind. Dragit sig bort från människor han kände. Flyttat hem till sina föräldrar på östkusten. Blivit deprimerad över att alla kunde göra allt och han inget. Han berättade hur han börjat lära sig gå i mörker, använda ljudprogram som läser upp text från datorskärmen, varit den första blinda som tagit en MBA på Harvard och vilken frustration det är när kafépersonal vägrar läsa upp menyn utan säger: "Du kan köpa allt du ser här framför dig".

Successivt har han återerövrat sitt liv och börjat närma sig människor i sitt förflutna. Vissa gamla vänner är oerhört besvikna över hans långa tystnad och vill inte veta av honom. I sommar bodde han i Barcelona. Han visste inte om att jag var där förrän det var försent att ses. Nu är han tillbaka i Boston. Jag nojar för orkanen, men han är inte rädd för Irenes ankomst.

På rösten lät han precis exakt likadan. Om jag skulle stå 2 fot framför honom trodde han att han skulle kunna känna igen mig. Det var ett väldigt speciellt samtal.

Göteborg by night.

Fredrik, Malin, jag, Henrik, Ramon och Frida äter lax som grillats ute i regnet enligt devisen: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga markiser". Barnen Agnes, Nora, Max, Ted, Ellen och Meja har ett eget bord.