Jodå, jag har fortfarande koll på mina fotoalbum...

onsdag 19 januari 2011

Jodå, jag har fortfarande koll på mina fotoalbum...

Havana 3 mars 1998. Tittade snabbt igenom mitt fotoalbum. Förutom att det är diktatur och så... Kuba är/var ett helt galet underbart fantastiskt land att fotografera i. Dessa gamla amerikanska bilar, vackra människor och förfallna palats. Vi var på Kuba i 3 månader. Mest i Havana. Bodde hemma hos kubaner. En viktig resa. Magisk. Komplex. Intressant. Svårtolkad. Nyfiken. Kontrastrik. Rofylld.

3 kommentarer:

Anonym sa...: Åh, berätta mer om den resan! vad gjorde ni där så länge?; 8:08 em
Marie A sa...: Vill du få ännu mer inspiration, investera i fotoboken Habaneros, möten i Havanna av Anders Rising. Han som har tillbringat mycket tid på Kuba. Jag fick den inför vår resa till ön under julen. Underbara bilder. Kram; 8:58 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Anonym: Vi bara levde i Havana. Tog en paus från Sverige. 3 månader. Plåtade, skrev och hängde med kubaner på sköna musikställen. Magiskt. Det var fascinerande att försöka förstå sig på förtrycket som inte syns med blotta ögat. Militären var nämligen också utan resurser. De liftade. Däremot hade varje kvarter en "informatör" som rapporterade till partiet. Vet inte hur det är nu, men 1998 var intressant. Kombon: fattigt land med välutbildade människor som hade koll på litteratur, historia, politik men aldrig hört talas om Tibet... En pesoekonomi. En dollarekonomi. Och all denna glädje som man inte förstår hur den kunde finnas. Vi hängde med ett gäng svarta och kände oss alltid töntigast. Vi bjussade på rom och de blandade drinkar innan vi gick ut på deras stamställen med det sköna gunget. Vi var som vita elefanter utan taktkänsla bland ett hav av svarta. Skulle kunna skriva en bok.

Eller läsa Anders Risings. Tack för tipset Marie.; 9:46 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

onsdag 19 januari 2011