Ser fram emot hösten.

Några dagars semester utan familjen behöver både jag och min man. Mannen seglade ju som bekant med en kompis i Stockholms skärgård.

Idag kom jag på vad jag vill göra på min solo semester. Jag bokade precis flyg och anmälde mig till YOGA på Mallorca i september. Med min viga vän Viveka Blom som instruktör.

Är nybörjare. Har provat en gång, men det gick inte särskilt bra. Jag gillar helst att träna kampsport. Är för osmidig för yoga. Och rastlös.

Men jag tror ändå att yoga är precis vad min kropp behöver, så jag ska ge det en chans.

Tack för ditt skapande.

Ingmar Bergman 1918-2007.

Höjdrädd, jag?

Äh, man är ju cool liksom. Åker värsta karusellerna med killarna. Jag frågar min son vad han tyckte var roligast med hela dagen på Tibidabo.

- Jo, det var när du ropade och skrek på personalen "Nada más por favor" (inget mer, tack) när vi åkte pariserhjulet.

Öh, jo, det är sant. Varje gång vi närmade oss marken försökte jag skrika och vifta till personalen så att de skulle förstå att jag var livrädd och att de måste göra något för att avsluta denna vidriga mardröm.

Efter fyra hemska varv nödstannade de äntligen pariserhjulet. Någon söt liten flicka eller gammal tant i kön hade väl uppmärksammat mina ihärdiga rop på hjälp.

När jag vacklar ur skrattar min son hysteriskt. Han kan inte förstå att jag blev så rädd för ingenting. Alla i kön har lagt sina huvuden på sned och ler mot mig. Jag tittar ned i marken och lommar därifrån.

Vad ska vi åka nu?

Ronaldinho syns inte till.

Vi dyker ner i vågorna vid stranden i Castelldefels, där Ronaldinho bor och brukar lira fotbollsvolleyboll med sina polare emellanåt (filmklipp). Max leker med sin nya kompis Csongor som ska sova över hos oss i natt.

Funderar på en sak.

Hade avslutning på ESADE igår. Och tog en bild på mina klasskamrater. Danskan, tysken och greken. Någon som minns den berömda greken? Ska jag lägga upp bilden?

Uppdaterat: Jag är inte svårflörtad.
En dansk arm, tyska Dieter till vänster och grektyska Antonio i mitten och spanska fröken Sonia till höger.

Catch me if you can.

Har jag berättat att vår 8-månaders bebis äter allt? Paella, bröd, ris, yogurt förutom all mosad mat.

Av någon anledning har ju husmodern vaknat i mig denna gång, så Ted får i stort sett bara hemlagad mat. Mixerstaven har blivit min bästa vän. För att mosa maten. Staven används inte till något annat, även fast det nästan lät så i mina för dagen snusk-Drougge inspirerade öron.

Tillbaka till ämnet. När Max var 8 månader drack han bröstmjölk och käkade burkmat. Första gången han åt mat som någon lagat till honom var på dagis. Men så är han stor och stark också. I alla fall stark.

Ted är också stark. Men framför allt stor. Så fort vi stiger på bussen så ropar folket. Åh vad tjock/fet/knubbig (gordo) och stor (grande) han är. De har aldrig sett maken till feta lår.

Ska jag svara "du också", eller ska jag fortsätta le och säga att han ska ju växa upp och bli en stor, lång och stilig svensk.

Våning i Barcelona uthyres.

Trött på regnet och kanske vill ni avsluta sommaren med sol, bad och cityliv i Barcelona?

Vi kommer att hyra ut vårt hem under de två sista veckorna i augusti - om vi hittar ett par eller en familj som känns pålitliga.

Tipsa gärna om du känner någon som vill bo 200 meter från Medelhavets strand, bada i poolen på innegården och se barnen plaska i barnpoolen intill samt se ut över Medelhavet från terrassen från 16:e våningen.

Tidsperiod: Söndagen den 19 augusti t.o.m. söndagen den 2 september.
Pris: 1100 Euro/vecka eller 2000 Euro för hela perioden. Endast veckouthyrning.

Det finns kök med havsutsikt, sovrum, barnrum med sovplats, två badrum, lekrum där man kan ställa in en extrasäng, tvättrum, stort luftigt vardagsrum med gigantiska fönster och utsikt över Medelhavet, bergen och staden. Terrassen har en matplats och från den andra balkongen ser man den berömda kyrkan Sagrada Familia, moderna tornet Torre Agbar och upp mot Tibidabo.

Etagevåningen intill oss på samma våningsplan är lite större, men så kostar den också betydligt mer att hyra. Innegården är den samma och byggstandarden likadan. Här kan ni läsa om grannarnas uthyrningslägenhet för att få en känsla av det område där vi bor.

Kontaktinfo: semester(at)agrell.com

Tack ni 521 underbara själar.

Nytt rekord i antal bloggbesökare: 521 personer på en dag. Igår.

Om Residenciakortet som slopas.

Upp i ottan för att ta nummerlapp, följt av timslånga köer och därefter minst ett års väntan. Att skaffa residenciakort har för många varit en mardröm. Nu är den över. En ny lag ersätter kortet med ett enkelt certifikat som du får direkt i handen. Det som tidigare var en komplicerad process löses idag på en dag. Åtminstone i teorin.

Den 2 april försvann det så kallade residenciakortet "Tarjeta de residencia", i alla fall för alla EU-medborgare. Nu är det istället obligatoriskt för samtliga utlänningar som vistas mer än tre månader i Spanien, att skriva in sig i det centrala utlänningsregistret och få ett certifikat. Detta sker på polisens utlänningsavdelning, Oficina de Extranjeros.

Fördel: det går snabbare
Nackdel: du måste kunna legitimera dig med pass eller annan giltig id-handling från Sverige. Svenskt körkort brukar inte gälla som giltig id-handling tyvärr.

Mer info i tidningen Sydkusten och hos spanska myndigheterna. Viktoria i har också bloggat om detta på både svenska och spanska.

Någon myndighetsperson borde komma och informera alla oss svenska utlänningar som är aktiva i Skandinaviska klubben, Svensk Spanska Handelskammaren och SWEA, precis som poliskonstapel José Ordoñez Olalla från Policía Nacional gjorde i Fuengirola. Ska föreslå det.

Snabbt stressat sommarhej.

Måste skriva nyheterna till min TV-sändning på Barcelona Television i eftermiddag och göra min grammatikläxa inför min spanska kurs på ESADE ikväll. Busy busy.

Och hur hittar jag en skön säng lagom lång i Barcelona? De flesta är ju bara 190 cm långa. Det här med barn... hur får folk ihop det?

Till sist när får föräldrar semester?

Det finns ett intressant jobb jag vill ha...

...ska bara uppdatera mitt CV först.

Världens vackraste städer.

Ska jag vara lycklig över att jag redan varit i sju av världens tio vackraste städer, eller besviken över att det bara finns tre europeiska kvar att upptäcka.

Enligt Flygbolagsguiden är följande städer på topp 10:

1. Rio de Janeiro, Brasilien (1999)
2. Sydney, Australien (1989 + 1994)
3. San Francisco, USA (1999 + 2000)
4. Kapstaden, Sydafrika (1998)
5. Paris, Frankrike (1990 + 2002)
6. Barcelona, Spanien (1990 + 2001 och pendlat/bott sedan dess)
7. Rom, Italien (framtid)
8. Florens, Italien (2000)
9. Prag, Tjeckien (framtid)
10. Budapest, Ungern (framtid)

Personligen tycker jag att Havanna också är magiskt. Och Stockholm med sin underbara skärgård borde absolut platsa bland världens vackraste städer.

Foto: Jacob Nordström.

P.S. Det år jag var på besök/bodde i respektive stad inom parentes.

Lägg till mig i Facebook - om vi känner varandra.

Facebook har på bara några månader blivit en enorm succé. Över 30 miljoner användare är nu registrerade och sajten växer snabbt. I Sverige ökar populariteten, med 80 000 användare registrerade i det svenska nätverket. Jag är en av dem. Tror jag. Eller förresten. Det är jag inte.

Jag är en av 22 382 registrerade spanska användare.

Jag vet inte om jag gillar tjänsten. Till och med för en utelämnande bloggare som jag själv känns allt så transparent. För öppet.

Får hela tiden förfrågningar om att bli kompis med folk jag inte känner. I nätverket aSmallWorld kan jag anmäla sådana som gör det och de blir utslängda från nätverket.

Sedan gillar jag inte att alla hela tiden ser vad folk skriver till varandra och alla förändringar man gör. Sin blogg styr man själv, men Facebook lever sitt eget liv.

Och?

Mannen visade mig en massa (skryt-)bilder från sin seglingssemester med Jacob Nordström i Stockholms skärgård.

Illusionen om den svenska sommaren.

Mannen har ju som bekant varit i Sverige. På världens mest underbara segeltur. Med Jacob. Ljuvliga soliga lagom blåsiga sommardagar. Värsta naturupplevelsen.

Bla bla bla. Ett j-vla tjat - det är vad jag tycker om det. Fast det säger jag förstås inte till honom. Man vill ju inte verka avundsjuk.

I alla fall har han fått mig Sverige-sugen. Jag tänker ljusa sommarkvällar och grillparty med goda vänner. Fågelkvitter. Inga mygg. Mörkblå himmel. Ljum bris. Doft av skog och hav.

Men så läser jag att solen knappt syns till, utan att det nu bara regnar i Stockholm och att Sverige kommer att invaderas av aggressiva myggor.

Och här sitter jag och trånar - efter något som inte verkar finnas just nu.

Så du kära fru Agrell, gå inte där inne med AC:n påslagen och sura för solen skiner så starkt. Det är ju ändå inte mer än 28 grader.

Min andra kändisspotting.

Första gången jag såg en kändis i Barcelona - som jag kände igen - var när Ronaldinho flörtade med mig (och Lena) när vi åt middag på Buddha Bar.

Idag hände det igen.

När jag promenerade i korsningen C/ Mallorca och Rambla de Catalunya ser jag vänsterpartiets lokala ledare Jordi Portabella hoppa in i en bil. Jag känner igenom honom från valaffischerna.

Någon som är impad?

Spanair, ja tack.

Från och med den 28 oktober 2007 måste alla resande med Sterling betala för att checka in sitt bagage. Man ska betala redan när man beställer sin resa. Man kan köpa maximalt 25 kg bagage.

Hur vet man när man bokar hur hur mycket packning man kommer att ha?

Varje bagagemängd är kopplad till en viss passagerare, och passagerare får inte dela på vikt-till-delningarna för bagage. En väska för hela familjen går alltså inte.

Upp till 15 kg: 32 SEK, 15 till 20 kg: 200 SEK , 20 till 25 kg: 368 SEK.

Så besvärligt.

Ett utdöende släkte.

Hur gör man i Sverige egentligen? För att få livet att gå ihop.

Vi är jämnställda. Man och hustru hjälps åt. Och så diskuterar vi vem som gör mest egentligen.

Barnvakt ibland. Kanske städerska en gång i veckan, eller varannan. Mormor/farmor/farfar/farmor har sina egna upptagna liv. Och både mannen och kvinnan gör karriär.

Sedan skiljer vi oss - för att orka med. Om vi inte blir utbrända. För ingen orkar allt.

Hur var det när jag var liten förresten?

Då hade vi mormor. Egentligen min lillasysters mormor.

Mormor Karin var fantastiskt. Hon kom varje dag, matade kaninen, knäskurade golven, lekte med oss barn och stekte pannkakor. Alltid med ett leende. Alltid med kärlek. Vilken klippa. Tack.

Ta seden dit man kommer?

Alla mina spanska grannar har hemhjälp.

De kommer på morgonen, fixar med barnen och plockar upp i lägenheten, stryker och städar några timmar efter att föräldrarna åkt iväg med barnen till dagis/skolan.

Sedan kommer hon tillbaka på eftermiddagen, handlar, hämtar barnen på skolan, lagar mat till familjen och är där tills föräldrarna kommer hem från jobbet. Mamma och pappa får tid att leka med sina barn istället för att tvätta, stryka och städa.

Hemhjälpen tjänar 800 Euro vitt i månaden. Det är tydligen samma lön som många svenskar tjänar på kundtjänstjobb här nere i Barcelona.

Och här går jag och plockar leksaker och strumpor som en duktig dumstrut. När det finns en hel värld att upptäcka, stordåd att utföra, vänner att leka med, äventyr att utforska, språk att lära sig, en man att njuta av och barn att fascineras av.

Nä, i höst borde jag anpassa mitt liv till lokala seder och bruk.

En halvmodern kvinnas funderingar.

Karriären? Barnen? Hemmet? Världen. Och kärleken.

Hur ska jag förvalta min tid?

Vill så mycket. Jobbsugen. Som vanligt.

Vilka val är de rätta? Vad borde jag prioritera?

Vad vill jag uppleva i livet?

Allt. Förstås.

Går det?

Vi har saknat dig Mannen.

Välkommen hem från seglingen i Stockholms skärgård!

De ä ba å åk.

Inlines premiär för Max 6 år och 1 vecka gammal på asfaltparadiset nära oss i Barcelona.

Vi firar också att spanjoren (vår nya landsman?!) Fernando Alonso snart är på väg ikapp Lewis Hamilton i formel 1-mästerskapet.

Grattis William!

Våra vänner Maria och Jimmy, som flög ner till Henriks födelsedagskalas (och bodde på samma hotell som Woody Allen och Thierry Henry) har en son som är duktig på fotboll.

Igår tog hans lag silver mot ett tyskt lag i finalen på Gothia Cup och är därmed Sveriges bästa lag för 11-åringa pojkar (Gruppen B11).

Årligen deltar ca 1500 lag från 60-70 nationer i Gothia Cup. I grupp B11 tävlade i år hela 60 lag.

Grattis Stockholmslaget Boo FF till silvret och framför allt grattis till dig William Tjärnlund!

Jag är stolt att jag spelat fotboll mot dig och t.o.m. både gjort mål och tagit dina skott. Men det var ju några år sedan nu.

Eftersom jag är kompis med en spelaragent här i Barcelona, så ska jag tipsa om dig! Och berätta för Ronaldinho om jag träffar honom på krogen igen.

Idolporträtt på fotbollshjältarna i Boo FF.

A new kid in town.

Redan bästisar?

Det verkar som att Thierry Henry och Ronaldinho ser ut att trivas tillsammans på fransmannens första träning med sitt nya lag FC Barcelona.

Välkommen sötnos. Tant Maria kommer att följa dina moves.

Bara en tand.

Fast mycket hår. Och blååååååååå ögon. Inget hemskt får hända.

Jag har det så bra så.

Ted har sovit sedan halv elva på förmiddagen. I över tre timmar alltså.

Jag borde ha hunnit massor. Men, han vaknade ju en del i natt, snyftade och jag fick tokleta efter nappen kanske 10 gånger...så jag är för trött för att plugga spanska idag.

Ted vaknar och får fart.
- Ja, jag har lärt mig att ställa mig upp själv. Jag gillar att stå. Ok?

Mannen sov i en segelbåt på Lilla Nassa långt ute i Stockholms skärgård i natt. Semester "utomlands" med grabbarna. Äsch, jag gillar ändå inte mygg. Det var säkert massor. I Sverige är det visst bakterier i vattnet också. Och så ska det börja regna snart också.

Tror vad jag ska göra på min egen mini-semester i höst?

Need I say more?

Var på min spanska kurs ikväll igen. Vi pratade film.

Och den trevliga (not!) greken nämnde sin favoritskådespelare: Vin Diesel.

Ganska långt ifrån Philip Seymour Hoffman som är en av mina om man säger så.

Dessa blyga katalaner blir matadorer i trafiken.

Jag reflekterar över att här i Barcelona ser bilisterna rödljusen mest som en rekommendation. Stanna gärna, men du måste inte.

Precis när det slår om till rött på övergångsstället så kör man. Ingen väntar tills det blir grönt för bilarna. Ingen utom möjligtvis en svensk bil som alla tutar på.

Regel nr. 1; stanna aldrig vid gult ljus - då riskerar du att få en tunglastad långtradare i baken. Bara en svensk bromsar in vid gult eller när det alldeles precis slagit om till rött. Eller?

Imorse var det rött rätt ganska länge (2 minuter) vid en korsning nära mig. Alla bilar utgick från att det måste vara något fel och körde ändå. En bil kom i ca. 70 km/tim från andra hållet. Det var nära att smälla.

Chockad körde jag vidare med båda barnen där bak. Pustade ut när jag var nästan hemma. Då ser jag folk rusa fram till en lastbil i en vägkorsning och där under ser jag en kvinna med hjälm ligga bredvid sin moped. Vågade inte titta om hon fortfarande levde.

Skakar fortfarande.

Ser explosionen i New York live.

Läser att "något" exploderat på Manhattan och att en byggnad har fallit samman. Går in på CNN och ser allt live.

Hur ska jag kunna gå och lägga mig nu?

100 människor + vita dukar + kamera.

Nästan varje dag är det någon form av filmproduktion där vi bor. Förstår inte att det finns sysselsättning för alla dem som springer omkring på inspelningsplatsen.

Vad gör alla de andra? De som inte är kameramän, sminkös, ljudtekniker, skådis/modell eller regissör? Det är aldrig färre än 50 personer. Aldrig.

Nu i juli hoppas jag varje gång att det är Woody Allen, Penelope Cruz och Scarlet Johanson som filmar nära mig.

Fast istället brukar det vara reklaminspelning för någon bil, läsk eller mobiltelefon.

Min dator blev slagen med 15 - 0.

Mac mot PC. 15 korta reklamfilmer som får mig att vilja köra Mac.

Keep smiling.

Av någon anledning funkar inte www.agrell.com så för att hitta min blogg måste man skriva http://mariaagrell.blogspot.com.

Jag ringer Network Solutions i USA för att påtala att min domän strular. Amerikanarna är förbaskat artiga som alltid. Men hjälper mig ändå inte.

Domänen står ju på min man Henrik och de hör att jag är en tjej och kan därför inte ställa säkerhetsfrågan till mig. Så för att de ska kunna undersöka måste min man ringa. Som att han har tid med det. Apa.

Jag ringer igen och tänker låtsas heta Henrik. Och jag ska hota med att stämma dem om de klagar på min feminina röst.

Självklart får jag samma artiga men ohjälpsamma kundsupportkvinna i luren. Innan jag hinner ljuga frågar hon om det är Maria...

Jag hittar på något att säga och loggar samtidigt in på vårt domänkonto online och ser att jag med en enkel knapptryckning kan ändra namnet på domänägaren. Vips står det Maria istället för Henrik.

När hon försöker avspisa mig och säger tyvärr, jag kan inte hjälpa dig, din man måste ringa, svarar jag: But I am the owner of the domain. Check for yourself.

Nu har jag fått ett ärendenummer.

Allt har ett pris.

Jo, det är ju det här med spanskan. Efter två år har jag ju äntligen anmält mig på kurs. Det har inte funnits tid tidigare, eftersom jag jobbat heltid (förutom 3 månaders mammaledighet) sedan jag kom hit.

Så ikväll är det dags igen. Jag har gjort läxan och t.o.m. pluggat extra. En riktig smöris.

Men så har man ju det här med de två små söta. Min man åker till Sverige idag. På seglingssemester med några polare och kanske något jobbmöte också. Som god fru så vinkar jag farväl med ett leende. (Faktiskt sant.)

Vår barnvakt kunde inte passa barnen, så jag hittade ett gammalt mail från en svenska här nere, som rekommenderade en spansk tjej som barnvakt. Jag ringer henne och bestämmer att hon ska hämta Max på skolan idag. Tyvärr hinner hon inte träffa Max innan, men Ted skulle hon se 30 minuter innan hon övertog ansvaret. Hon lovade att ta med legitimation i alla fall. Bra med tanke på kidnappningsrisken tänkte jag.

I morse får jag ett sms att hon inte kan komma!

Jag säger till Max fröken att det kommer någon annan barnvakt och hämtar honom idag. Men att jag inte riktigt vet vem ännu, utan att jag ringer och berättar. På spanska. (Dessa konstiga invandrare).

Desperat ringer jag runt till alla snälla jag känner. Jag kan väl inte ge upp på att lära mig spanska redan. Ninnie pratar med en kollega på jobbet, vars 19-åriga dotter är här och hon skulle kunna hjälpa mig med Ted. Pappan känner jag och han är duktig, så då är säkert dottern också det, tänker jag. Och Ninnis tonårssöner känner Max och kan komma förbi och leka med honom. Tack.

Ingen kan säga att jag inte försöker i alla fall. Det är bara att hoppas att mina barn inte blir arga på mig när de blir stora.

Cumpleaños feliz.

Det är nästan bara "locals" på kalaset så vi sjunger den spanska födelsedagssången. Jag nynnar mot slutet. Lika bra det.

Grattis på födelsedagen Max.

Jag tror Max är nöjd med sin födelsedag i alla fall. Det är jag också.

Mannen lagade underbara tårtor. Som vanligt. En sexa i choklad. Bara en sån sak.

Själv, ja, vad gjorde jag egentligen? Jo, jag fick panik två timmar innan gästerna skulle komma eftersom det var leksaker, kläder och disk ÖVERALLT trots att jag inte gjort annat än att försökt städa med två lekande barn hela dagen.

Jag lyckades akutringa in vår städerska som räddade upp situationen.

Och själv käkade jag två ipren. Men det hjälpte inte alls mot min förbaskade onda rygg. Aj.

Titta vad jag kan.

Max, 6 år, gör kullerbytta i vattnet.

Un, dos, tres, vamos.

Den obligatoriska gruppbilden.

Csongor, Max, Judith, Daniel som plockar upp något, Julia med sin lillasyster, Maria med sin storasyster, Judit, Elisenda och bröderna Ignacio och Pablo. Frey och Marco har redan hunnit hoppa i vattnet.

Fick fjäska för vakten för att få hänga upp ballongerna.

Soon time for the poolparty...

Inbjudan.

Schyyyyy, skvallra inte om skattjakten och presenterna.

För 6 år sedan låg jag på Danderyds förlossning och andades lustgas, hög som ett hus och skrek efter epidural. Max var på väg.

Kl. 06.17 tittade han fram och kravlade direkt upp och började amma.

Det var en söndag och regnet droppade utanför fönstret. Jag var världens allra lyckligaste kvinna. Och ville gärna föda barn efter barn efter barn. För det var så fantastiskt underbart.

Nu är det ju inte lika enkelt att ta hand om ett barn som att föda fram det. Vardagar kan vara riktigt tråkiga och betydligt tuffare än att bara andas rätt, krysta och utstå smärta. Så vi väntade som bekant länge och väl innan vi var redo för ett syskon.

Nog om moderliga plikter. Över till nöje. Vi har förberett en skattjakt till födelsedagsbarnet som vaknar om några timmar. Den första lappen har jag satt fast på en ballong och halvvägs in i skattjaktsleken så kommer det att ligga en skitläskig orm som ser helt verklig ut.

På den sista lappen som ligger i kylskåpet står det: "KOLLA IN DÄR PAPPA BRUKAR LÄGGA
SINA SMUTSIGA KALSONGER MED BAJS I…"

Alltså det är inte sant, min man är inte analinkontinent. Lovar. Men 6-åriga killar tycker sådana skämt är väldigt roliga. (Och uppenbarligen vissa 35-åriga kvinnor också.)

Alla presenter ligger därinne i tvättmaskinen. Inslaget i ett blått paket ligger ett Nintendo DS tillsammans med ett hjärnträningsspel gjort av Dr Kawashima och ett Pokémonspel.

Nä, nu måste jag verkligen sova om jag ska orka sjunga "Ja må han leva" när det börjar ljusna. Jag behöver också sömn för att kunna böja verben rätt när jag ska prata spanska på Max poolparty med alla klasskompisar i eftermiddag.

Game Boy eller PSP?

Min son Max fyller 6 år imorgon. Dags att introducera honom till TV-spelens underbara värld. Så vad ska jag köpa; PlayStation® Portable eller Nintendo Game Boy? Tänkte att han skulle kunna ta med sig leksaken på skolbussen i höst.

Fredag den 13:e.

Med himlen som tak sippar vi cava, diggar jazz och njuter vi av utsikten på Gaudís La Pedrera vid Paseo de Gracia.

Notera självlysande "pillesnopphuset" Torre Agbar - som står i närheten av där vi bor - i bakgrunden.

Tack Kristin och Carlos för en jazzig kväll.

Vilken påhittig upplevelse ni (och Julia & Erik) gav Henrik i födelsedagspresent. Roligt att träffa era sköna reklampolare Lena och Fredrik från Göteborg uppe på La Pedreras tak också. Hälsa!

Där satt den!

Den känns som ett genombrott. Inte lika stort som för de svenska cancerforskarna med ändå.

Jag är inte längre en språklig oskuld. Efter två år och 5 lektioner i det nya landet böjde jag för första gången ett verb i korrekt form i DÅTID. Bara sådär. Lajv.

¿Max ha dormido después de la piscina hoy o no?

Jag inser vilken bedrift det måste vara eftersom Max fröken häpnade och utbrast spontant; "Bravo, du böjde verbet helt perfekt i perfekt. Vad har hänt?"

Chock. Glädjechock.

Jag låtsas inte om att jag bara lärt mig en av fyra former av dåtid än så länge. Blundar och njuter framgångens sötma.

Jag mötte Lassie...

Ja egentligen mötte jag inte någon alls. Men nu när jag ändå är inne på kändisskvaller så passar jag ändå på att berätta att Ignacio som vi bodde hos i helgen "träffade" Hollywoodstjärnan Scarlett Johansson utanför Hotel Arts idag.

Hon skulle säkert upp och träffa Woody Allen som bor i en egen våning högst upp under hela juli månad när han är här och regisserar filmen "Midnights in Barcelona".

Tack för lånet Bodil Malmsten.

Vem sa:
"Attitude is a little thing that makes a big difference."

En amerikansk gangsterrappare?
Spike Lee?
Tim Roth?

Betänketiden är över.

"Attitude is a little thing that makes a big difference."
Det var Churchill.

Pseudonyheter.

Vad är det för fel på folk? Allvarligt.

Jag brukar sällan skriva om kändis-skvaller, men detta är bara så upprörande. Hur kan detta hav av fotografer ha som arbete att fotografera när herr och fru Beckman "officiellt" anländer till USA. Vill vi vanliga verkligen se alla dessa bilder? Makalöst.

Och vet ni vilka som sponsrar Davids nya fotbollslag LA Galaxy: Herbalife (detta oetiska pyramidföretag). På Barças tröjor står det UNICEF.

Heja de själar som inte är till salu.

Vamos.

Efter fem spanska lektioner vet jag att v uttalas b åtminstone i början på ord. Och ibland uttalas i som j. Så när jag ska fråga: "går ni" stavas det ¿vais? men uttalas BAJS.

Jag kan inte sluta fråga.

Istället för att maila vidare...

Min väns dotter har kommit in på två olika högskolor i Barcelona i höst. De undrar om jag kan rekommendera någon av dem. Jag frågar vidare.

Har Du någon koll?

ESEI
http://www.esei.es/
Engelskspråkig ekonomiutbildning.
3 år i Barcelona och 1 år i England.

European University
http://www.euruni.edu/
Engelskspråkig ekonomiutbildning.
3 år i Barcelona.

Bra eller anus?

Dags för fler barn?

Är det valfläsk eller redan klart? Det sägs att de som föder barn i Spanien efter den 3 juli får 2500 Euro av staten och att pengarna kommer att börja delas ut i november. Detta är ett försök att öka nativiteten i landet, som är en av de lägsta i världen, nämligen kring 1,07.

Men VAB (vård av sjukt barn) kära vänner existerar inte här i Spanien. Så har du oturen att få barn som är sjuka (!) ibland så är det bara att plocka ut semesterdagar om inte farmor, mormor eller barnvakten kan ställa upp.

Kanske nöjer jag mig med mina två barn ändå.

I fantastiska Sverige har folkpartiet på förslag att vab-dagar t.o.m. ska kunna överlåtas till din barnvakt. Bra förslag!

I Barcelona har vi solen i alla fall. Alltid något.

Jag har blivit ambassadör.

Igår kväll blev min man och jag tillsammans med tio andra internationella medborgare utsedda till ambassadörer för Barcelona Stads nya affärsdistrikt 22@, the Innovation District.

Är stolt som en tupp.

4 miljoner kvadratmeter mark ingår i detta urbana förändringsprojekt.

En helt ny stadsdel kommer att byggas upp för att attrahera internationella bolag inom framför allt fyra fördefinierade affärskluster; Media, ICT, Health Care/Bio Tech och Energy.

Staden satsar 180 miljoner Euro på ny infrastuktur (vägar, fiberkabel, värme/kylarsystem och el).

Inom mediaklustret i detta distrikt finns t.ex. filmbolaget Mediapro som producerar Woody Allens nya film.

Fler svenska bolag borde passa på att etablera sig här i det nya Barcelona också. Och skapa sitt drömjobb.

I like 22@ in Barcelona.

Kursetta?

Nä, men det här går ju alldeles lysande.

Jag har mitt första spanska prov på ESADE imorgon fast med två förkylda ungar som är ute på farliga äventyr runt om i våningen och en make med ryggskott så är det verkligen superenkelt (not!) att plugga verb för glatta livet.

Om jag bara skulle kunna hitta min spanska bok i denna röra.

Spegel, spegel på väggen där...

Idag är jag förkyld, trött och har vansinnigt ont i ryggen. Alltså borde jag se helt förstörd ut, men jag ser ut som vanligt.

Det brukar vara tvärtom.

När jag känner mig glad, snygg och världsbäst blir jag istället förvånad när jag ser mig i spegeln och ser så ordinär och vanlig ut. Inte alls som den Cameron Diaz jag känner mig som innerst inne.

Mrs Ödmjuk has spoken.

Vi är på rehab.

Alla i familjen är förkylda efter helgens äventyr. Utom Mannen som har ryggskott. När kommer sjuksköterskan hem och tar hand om oss?

Thank you Ignacio and Olga for a lovely weeekend.

Rätt schysst utsikt från söndagens lunchrestaurang tycker jag. Precis intill campingen. Där borde man bo.

Tarzan lifestyle in Tarragona.

Jag älskar entreprenörer.

Det var en gång en holländare som hade en klok idé. Och så skapade han ett företag som han sålde och blev rik.

Han var 40 år och som nybliven "pensionär" köpte han sig en hus med stor tomt söder om Barcelona och tänkte leva lugnt resten av sitt liv.

Men eftersom han var en entreprenör så tröttnade han på sitta och räkna pengar i sitt fina hus vid havet.

Istället ville han göra något för sina grannar. Han ägde ju massor med land och träd.

Då lät han en fransyska bygga upp ett djungelbana i träden som nu barnen kan leka i. Helt fantastiskt arrangerat.

I tre timmar klättrade Max och hans polare omkring där med säkerhetsselar och allt. Det fanns nästan lika många instruktörer som barn.

Dessutom har holländaren byggt tennisbanor i närheten så att föräldrarna också kan leka.

Och nu funderar han på att ta dit en vågmaskin så man kan surfa de dagar det inte är schyssta vågor på havet.

Jungle Trek ligger precis intill våra vänners "sommarstuga" där vi hängde hela helgen.

Och så en bild på klätterinstruktören.

Foto: Maria, the mansgris.

En gåta.

Hur överlever en spanjor dagen?

I 30 år har jag hört att frukosten är dagens viktigaste mål. Helst gröt. Juice. Yogurt. Bröd med grönsaker, ost och skinka. Missar du frukosten är det KÖRT.

Vi vaknar på söndagens morgon och ser fram emot...nja...nu ljuger jag...vi är redan lite oroliga när vi vaknar faktiskt....vi har ju hört....hur som helst.

Si, por favor, svarar jag på frågan om jag vill ha kaffe i alla fall. Och när jag sätter mig vid frukostbordet förstår jag hur illa det är ställt.

På bordet finns två paket kakor och en sockerkaka! Jag lyckades tjata mig till ett vitt bröd med sylt på.

Den aktiva smala spänstiga trevliga frun i huset berättar att till vardags innan hon börjar dagen som distriktsläkare dricker hon kaffe och äter två kakor, därefter KANSKE hon tar en en kaka till omkring 12-tiden på jobbet innan hon äter lunch kring 15.00-15.30. Madre Mia.

Max, vår lilla delfinunge.

Kolla, värsta dyket pappa.