Med kvinnan på armen.

tisdag 14 september 2010

Med kvinnan på armen.

2 kommentarer:

Anonym sa...: Hej Maria!
Jag har följt din blogg ett tag och den ger mig mycket. Ofta blir jag glad av dina fina bilder, alltid med en egen ton.
Jag började läsa bloggen för att ha lite koll på vad som händer i Barca eftersom min älskade unge (som alls inte är nån unge längre, hon är 20 år) bor och arbetar i Barcelona sedan början av året. Det ger mitt moderliga kontrollbehov viss tillfredsställelse. Nästa vecka får jag dock träffa henne live igen, på plats.
Jag känner inte dig, men jag inbillar mig att du är en fantastiskt duktig och klok person med en befriande självdistans.
Tack för en bra blogg! Må så gott och kram på dig från Gävle.; 1:08 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Tack rara. Just idag värmer dina ord alldeles extra.

..."befriande självdistans" - extra glad om jag uppfattas så.

Kram,
Maria; 2:48 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

tisdag 14 september 2010