Den oviktiga vikten av vikt.

Sedan jag kom tillbaka till Barcelona efter sommarsemestern har fyra (!) personer frågat mig om jag gått ner i vikt... jag har ingen aning. Ikväll kollade jag på vågen. Ja, tydligen har jag gått ner 1,5 kilo sedan i våras. Det kan väl rimligtvis inte synas. Tänker folk på hur tjock/smal andra är? 

Jag är helt obrydd när det gäller vikt. Tycker det är en "icke-fråga". Jag tränar för att känna mig stark. Jag äter ganska sunt för att det är godare. Jag har aldrig bantat. Ibland väger jag 10 kilo plus. Andra gånger 10 kilo minus. So what?

Tror det har att göra med att jag hade eksem som liten. Jag tyckte att alla flickor hade vackrare kroppar än jag. Tjocka som smala. Bara man inte hade eksem. Under 10 års tid gick jag helst inte i bikini på en badstrand. Jag fick höra av min handbollstränare att mina ben var äckliga och att jag borde täcka över såren. Jag kunde inte sitta ordentligt på en stol i skolan på vintern utan stod på knä på golvet, för jag hade så ont.

Där och då bad jag att snälla, låt mig slippa mina förfärliga eksem, så ska jag aldrig någonsin klaga på min kropp igen. När jag fyllde 18 år försvann eksemet. Som magi. Sedan dess har jag i stort sett alltid varit nöjd med min kropp. Oavsett storlek.

Det är väl så att motgångarna gör oss starka - och tacksamma för det vi har.