Helgmyset hos oss.

Jag undrar ofta hur det är i andra familjer. Så där på riktigt när ingen annan är där. I vår familj är det världskrig nästan varje lördag morgon. Barnen lever rövare ena stunden och när det det bråket lugnat ner sig börjar vi vuxna. Vårt gräl brukar sluta med att jag säger något i stil med: "passar det inte så är dörren där" till min man - med rätt skarp röst. Justering: mycket arg röst.

Vårt problem är att vi har olika takt. Jag vill ta det lugnt på morgonen medan min man vill komma UT en halv minut efter att han vaknat. Sedan håller vi på och jamsar några timmar. Så fort jag gör något kommer min man och inspekterar som för att se om det är tillräckligt "viktigt" och när jag får höra en kommentar i stil med: "men Maria, har du inte gjort det ännu, det var din enda arbetsuppgift idag?" går jag i taket och är beredd att lämna hem och man. Jag hatar när någon vill bestämma över mig. Hatar. Ingen bestämmer mina privata "arbetsuppgifter". Jag styr över mitt liv. Ingen annan. (Ja, kanske Gud då, om han skulle finnas.) Med barn måste man förstås komprimissa hela tiden, de är viktigare än jag, men ingen bestämmer vad jag ska göra eller när.

Så ni förstår ju hur det låter hemma hos oss... min man uttrycker ofta en önskan om att jag vore lite mer smidig och följsam (hans ordval). Å andra sidan är jag i med vissas ögon en accepterande fru. Jag har inga problem om min man vill åka på partyresa med grabbarna till Ibiza, om han sexfantiserar om någon snygg tjej eller struntar i att köpa julklappar/födelsedagspresent till mig. Lyfter inte ett ögonbryn.

Men bestämma över mig... no way.

Klockan 13.00 kom vi i alla fall iväg ut genom dörren och vid 21.00 nu ikväll var vi hemma igen. 8 timmars utelek borde väl göra maken nöjd. Nu kör jag lite bilder från dagen.