Cocktail Party tonight.

Mannen fyller år! Det ska vi fira.

För 14 år sedan, den 30 juni 1992, låg jag på Umeå sjukhus med magproblem. Mannen flög upp från Stockholm för att trösta sin vän - på sin egen födelsedag. Sedan dess har vi varit ett kärlekspar. 14 år. Bara början...

Ikväll kommer 40 vänner och bekanta på fest. Vi har byggt en bar ute på terrassen. Och jag har bytt lampan i våra röda spotlights som lyser på den snurrande gnistrande discobollen ovanför dansgolvet.

Hittade en porrig klänning som matchar min stora gravida mage. Kinky är kul.

Yrkesmässigt genombrott i det nya landet.

Insåg när jag skulle flytta till Barcelona att jag inte skulle kunna få något välbetalt intressant jobb, eftersom jag varken kan spanska eller katalanska flytande.

Min utmaning är istället att skapa någon form av egen verksamhet. Drog igång ett spanskt konsultbolag för ett år sedan. Sedan starten har jag haft svenska kunder, men jag har successivt börjat arbeta med några affärsidéer lokalt och bokat upp lunchmöten med alla möjliga framtida affärskontakter genom bekantas bekanta där konversationen kunnat föras på engelska.

Idag satt jag på ett nätverksseminarium med 22@Barcelona, ett projekt som drivs av Barcelona Stad, vilket innebär att omvandla 200 hektar av staden till ett modernt innovativt affärsdistrikt. Det satsas över 180 miljoner Euro enbart på infrastrukturen. Har ätit lunch med styrelseordförande för projektet och sagt att det behövs etableras en internationell skola för att kunna attrahera internationella företag med familjer. Efter vårt möte har jag öppnat upp en dialog med de redan befintliga amerikanska och engelska skolorna på andra sidan stan för att locka dem att utöka sin verksamhet med ytterligare ett campus. Min personliga drivkraft är framför allt att skapa en bra skola till vår son - eftersom vi bor här, men jag gillar också att få saker att hända. Att påverka.

Idag, inför 150 personer i nätverket kring the 22@Barcelona district, presenterade styrelseordförande mig för samtliga som; "hon som ska hjälpa Barcelona Stad att starta en internationell trilingual skola i distriktet 22@". Totalt oväntat. Visst, jag arbetar för det, på min egen lilla kammare, men jag visste inte att någon annan stöttade min idé. Min drivkraft har kanske smittat av sig. Jag blev i alla fall jätteglad för de ansvarigas offentliga erkännande för mitt projekt och efteråt kom flera fram och ville diskutera mina planer. Min första yrkesmässiga framgång i det nya landet.

Mitt liv som programledare på Barcelona TV.

Idag är det TV-inspelning. Jag ska vara programledare på Barcelona TV. Förstår inte riktigt hur jag hamnade här. Det är väl på grund av min enorma erfarenhet som TV-kändis;)

För 20 år sedan
Min höjdpunkt i etern. Det fanns bara två TV-kanaler och ett år som knattereporter i SVT:s program Barnjournalen gjorde mig till lokalkändis i en norrländsk småstad. Jag drömde om att intervjua Madonna, men pratade istället om krig och fred med min namne Wilhelm Agrell. Jag var rätt dålig. Alldeles för fåfäng. Log in mot kameran istället för att visa mitt intresse för frågan. Sminkade mig "lite kvinnligt" i smyg innan sändning så producenten tvingades ropa "bryt" för att sminkösen skulle kunna ta bort alla färger i mitt barnansikte.

För 10 år sedan
Researcher och reporter några år på SVT. Ställde frågor om för höga telefonräkningar i PLUS och beskrev vackra solrosor i Söndagsmorron. Jag var ung och fick inget förtroende att göra några tunga reportage.

De senaste åren
Har suttit i soffan på TV4:s Nyhetsmorgon några gånger och i studion på ett ungdomsprogram samt blivit intervjuad i TV4 Nyheterna och Rapport i min roll som projektledare för ett uppdrag som jag driver sedan några år.

Nu när det finns Internet, privatradio och hundra digitala kanaler har knappt mamma sett inslagen. Min främsta feedback är några elaka mail från folk som inte tyckt som jag. Och någon annan som tyckte jag hade för mycket smink i TV4 rutan.

Idag
Nu är det dags igen. Ska vikariera en dag som redaktör och programledare för svenska nyheter på Barcelona TV. Nyheter för invandrare; det är ungefär lika glamouröst som programmet Språka i SVT, som åtminstone fanns när jag var liten.

Visst, 3 miljoner tittare har möjlighet att se programmet i BTV på lördag kl. 11.15 med repris söndag kl. 10.05. Men hur många av dem kan svenska?

Har skrivit ned mitt nyhetsmanus, som ska ta 6 minuter. Jag ska bl.a. berätta om det nya sk. Estatut:et i Katalonien, om Barcelonaboende Nina Yunkers i P1:s Sommar och om kryssningsfartyget Voyager of the seas.

Wish me good luck.
Smile, you are in the air...

.........................................................

EFTERÅT....

ASKUNGEN BERÄTTAR.

Efter en halvtimme med sminkös i logen förvandlades jag från en vanlig gravid nobody, till coolaste snyggaste nyhetsankaret i rutan. Lekte jag.

Vadå, nej, jag är INTE alls som Nicole Kidmans desperata rollfigur i Gus Van Sant film To Die For från 1995.

Ok, jag erkänner. Jag älskar kameran. Tyvärr är jag inte lika säker på att den gillar mig lika mycket. Styrde promptern med mitt manus via en pedal på golvet. Ibland tryckte jag får hårt och texten rullade på som bara den. Så stannade jag allt och visste inte vad jag skulle säga. Ja, ni fattar. Ingen rutin förstås. Det blev bara en enda tagning. Fick ingen ny chans.

Tittade på programmet efteråt. Jag såg rätt stel ut. Lite för korrekt. Först mot slutet av nyhetssändningen började jag slappna av och ser faktiskt ganska normal ut. Avslutade med ett brett leende à la mat-Tina.

På lördag har programmet minst en tittare. Moi. Kommer att smygkolla generat mellan mina fingrar och förhoppningsvis njuta av mina 15 minutes (som endast varar i 6).

Från fri till förälder.

Det har skrivits många ord om föräldraskap. Många klyschor. Jag slår förmodligen in öppna dörrar. Men jag vill ändå ge min bild av saken.

Sanning nr. 1
Att föda barn är världens mest fantastiska upplevelse. Det slår allt annat. Lyckan är total. Tiden stannar. Man känner sig odödlig. Oövervinnerlig. En känsla av eufori.

Sanning nr. 2
Det är enormt tråkigt att vara mammaledig med en söt liten bebis. Det gick an när jag och min man var föräldralediga tillsammans första halvåret, bodde i en pittoresk spansk turistby och havets vågor vaggade oss till sömns på kvällen. Men sedan, när vi åkte hem igen.

Jag traskade omkring i snöslasket i Stockholms innerstad. Ensam. Sprang på babysim, öppna förskolan, baby-bio och pratade med andra mammor om bebisar, bajs och förlossning. Nej, nej, nej. Jag höll på att bli tokig. Tvingade min man att vara hemma varannan dag när bebisen var 8 månader. Stod inte ut mer än två månader i vinterkylan. Längtade efter att jobba igen.

Sanning nr. 3
Dagis är fantastiskt. Så fort Max fyllt 1 år fick han börja, fastän han inte ens kunde gå ordentligt. Folk förfasades. Fast min son lekte glatt och gillade den nya miljön. Själv var jag salig. Jag hade fått mitt liv tillbaka.

Sanning nr. 4
Första året på dagis är barn alltid sjuka. Jättemycket. Ofta. Fast det går över. Numera är min son sjuk ett par gånger per år kanske. Som mest feber i några dagar.

Sanning nr. 5
Det blir bara roligare och roligare. Bebisen växer upp och blir en individ med sin egen personlighet, som tänker och säger de mest häpnadsväckande saker. Alltid lika fascinerande. Man förundras varje dag. Det är klokt att vara barnslig. Nyfikenhet är en intelligent drivkraft.

Sanning nr. 6
Barn är jobbiga. Jag har tyvärr inte facit, men känner mig trygg när jag lyssnar på min intuition. Barn behöver gränser. Fast de vill helst bestämma själva. De busar. De hittar på farliga saker. De gör inte som man säger. Trotsåldern kan pågå år ut och år in. Det gör att mor och far blir arga, hotar, mutar och säger elaka saker. Konflikter, tårar och bråk; en vanlig dag. Barn testar för att se hur långt de kan gå och som förälder försöker man sätta gränser och vara konsekvent - på ett kärleksfullt sätt. Men det är inte alltid lätt att vara lugn och behärskad. Vi vuxna bör också erkänna när vi sagt eller gjort något dumt. När någon gått över gränsen är FÖRLÅT det bästa ord-plåstret.

Sanning nr. 7
Kärlek. Jag säger bara kärlek. Det finns inget större. Sedan vi fick barn älskar jag min man mer än någonsin och man blir helt galet kär i sitt barn. Men jag trodde inte att en sådan liten kille kan ge så ofantligt mycket kärlek. Den lilla människan är som en kärleksmaskin. Han bara älskar rakt upp och ned. Vill mysa, kramas och pussas. Och säger de mest underbara ord. Det finns faktiskt inget vackrare.

Sanning nr. 8
En mamma oroar sig. I samma sekund som de föds och man blir så där stormande kär, så börjar också ett litet orosmoln växa inombords. Som kärleksfull mor vill man inte att något hemskt någonsin ska hända sitt barn, så man oroar sig för allt möjligt. Och försöker skydda barnet från faror. Hela tiden.

Sanning nr. 9
Föräldrar kan bli rätt tråkiga. Det praktiska tar all tid och många hinner inte med något annat än jobb och familj. Vissa hävdar att de blivit mer osjälviska, för nu tänker de på någon annan i första hand. Men det handlar alltid om det egna barnet. Andra människor är lika oviktiga om inte mer oviktiga än tidigare. Man måste anstränga sig för att inte hamna i vardagsfällan där maten står på bordet klockan fem och ljuset släcks klockan tio och i bästa fall några charterveckor med bamseklubb på semestern.

Sanning nr. 10
Det är läskigt att vara vänta barn. Självklart är jag överlycklig att jag är gravid igen. Men samtidigt rädd.

Ett barn har vi enkelt tagit med oss på restauranger, på flygresor till Paris, Los Angeles och Adelaide i Australien samt på skumpande båtliv i Stockholms skärgård. Vår son gillar också äventyr. Han somnar där vi lägger honom.

Men tänk om den nya bebisen vägrar. Tänk om han bara gnäller och vill vara hemma jämt. Vi som hatar rutiner. Är nervös att vi måste anpassa oss. Inser att jag är bortskämd som spekulerar och oroar mig för en normal familjevardag. Det allra viktigaste är förstås att bebisen är frisk. Men ändå. Man vill ju fortfarande vara jag. Inte bara vara mamma.

Mamma, pappa, barn och bebis i magen.

Ja, jag vet. Det är nog bara jag som blir rörd till tårar när jag ser teckningen som min son ritat i sin katalanska skola. Men ändå. Vill ändå dela med mig.

Han har ritat hela familjen. Jag och Max har blå ögon. Mannen har lite grönaktiga ögon. Mitt långa hår. Allt finns med. Och så det sötaste av allt. Den lilla bebisen som ligger i min mage.

Som förälder risker man att bli odräglig för sin omgivning. Stolt för ingenting. Jag inser det. Fast för mig är detta lika vackert som en tavla av Monet.

Länge leve Orienten.

Katalansk mat saknar kryddor. Tanken är antagligen att råvarorna ska tala för sig själv. När man beställer en kötträtt på en vanlig kvarterskrog får man en okryddad köttbit. Rakt av. Mitt på tallriken. Sås existerar inte. Om man glömt att beställa en sallad, så blir det ganska ensamt på tallriken. Nu är man ju van. Så man beställer en sallad också. Och då ligger där lite salladsblad och en hög med konserverade grönsaker intill. Jo, jag vet, några av världens främsta gourmetkök finns här. Det är sant. Och de serverar fantastisk mat. Men... hoppet ner till de vanliga krogarna är gigantiskt. I Stockholm, när man betalar 100 kronor - som en normal lunch kostar här - så får man nästan alltid bra mat. Oavsett vad man beställer på menyn så blir det aldrig äckligt. Nog med klagomål. Nu kommer det roliga.

Vi har hittat vägen till frid. En britt på mannens jobb tipsar om ett litet krypin i ett gathörn - som serverar indisk mat. Underbara såser. Kryddat kött. Tandoori. I am in heaven. Restaurante NICE SPICE på C/ Pujades har kanske stans bästa take away. Söndagen är räddad.

Tack för festen!

Sill, nubbe, gräslök, färsk potatis, gräddfil, jordgubbar och glass.
Hälften av maten var direkt-importerad av vänner nerflugna från Sverige och resten inköpt i IKEA:s svenska lantbod.

Malins arkitekt syster Marlene, var en av dem som tagit med sig somrigt god Midsommarmat från Sverige. Bravo.

Vi dansade runt en liten liten midsommarstång. Kanske inte riktigt samma känsla som hemma i Sverige. Barnen uppskattade mer att bada i poolen. De små som vuxit upp utomlands förstod inte riktigt grejen med att dansa runt runt i ring, så vi struntade i små grodorna och lyssnade på svensk sommarschlager istället.

De katalanska grannarna smällde smällare, skjöt raketer och sprängde hemmagjorda bomber som tokar, från klockan 22.00 till framåt morgonen. Ett gäng raketer föll ner i poolen. Förra året sprack hälften av de uppblåsta pool-leksakerna när de träffades. Jobbig tradition.

Min man mådde rätt så bra när han fick kramas med mina favorittjejer här i stan; sportiga starka sexiga Kristin och roliga snygga energiknippet Lena, som fixar galna fester nästan varje helg.

Vår femåring vaknade först vid elvatiden imorse. Tack för det. I eftermiddag träffar vi Kristin och andra på den svenskägda fotbolls-VM-baren-Macroscope Club, för att heja på Sverige när de möter Tyskland i åttondelsfinalen. Snälla, skjut bollen i mål nu Larsson, Ljungberg och Zlatan & C:o!

Midsommarafton + Sant Joan = POOLPARTY.

Idag firar vi både Midsommarafton och den katalanska högtiden Sant Joan, som sägs välkomna sommarens ankomst.

Att hoppa som en groda runt midsommarstången tycker vi svenskar är något helt normalt, men däremot hatar jag det faktum att ungarna här började smälla smällare redan för två veckor sedan för att fira Sant Joan. Hundarna flyr. Katterna skriker. Det är mycket värre än Valborg.

Ikväll blir det poolparty hemma hos Lena och Marcelo, stans roligaste fixigaste generösaste festfixarpar. I like.

Eureka, jag har funnit det.

Mina spanska studierna går som bekant inget vidare. Men nu har jag en lösning. Varje gång jag får ett mail på spanska kopierar jag texten och klistrar in den i Babel Fish översättningsverktyg. Efter två sekunder har jag samma text - på engelska. Vissa ord hamnar fel, men jag förstår sammanhanget och de flesta detaljer. När jag sedan ska skriva svar, så skriver jag mitt brev på engelska, översätter texten i Babel Fish, tittar igenom och tar bort vissa ord som ser konstiga ut. Voilà. Reply.

Dessutom kan jag läsa nyheterna. Jag skriver in webbadressen till en nyhet i exempelvis El Pais, därefter klick, sedan direktöversätts allt till engelska. It's like magic. Med hjälp av denna underbara gratistjänst på nätet kan jag helt plötsligt kommunicera i skrift och läsa nyheter på spanska. Vad vore livet utan Internet?

Prison Break Recaps

Åh nej, jag är alldeles för nyfiken för att vänta tills efter sommaren för att veta fortsättningen på Prison Break. DVD-boxen innehöll endast avsnitt 1-13 av första säsongen. Jag vill veta NU!!! På Fox hemsida hittade jag lösningen. De refererade varje avsnitt ord för ord. Nu vet jag vad som händer fram till sista programmet denna säsong. Jo, jag vet också att det inte alls kommer att bli särskilt kul att se fortsättningen på DVD senare. Men det struntar jag i. Jag pallar inte ovisshet. Lyckas de att rymma eller inte? Kommer Lincoln att dö i elektriska stolen eller inte. För er som inte vet, men som är nyfikna finns svaren här. Gotta go. Have to work.

Jag är fast - igen.

Tidigare var drogen TV-serien 24 med Jack Bauer. Nu är jag fängslad (!) av Prison Break. På DVD förstås. Klarar inte av reklampauser eller att behöva vänta en vecka på nästa avsnitt. Först några timmar jobb framför datorn. Sedan en timme Michael Scofield. Och så en bit mat. Spanska studierna glömde jag visst bort.

En hyllning till oss lantisar.

Riktigt roligt är det att surfa runt på Dialektprojektet SweDia 2000 sajt. Här kan man lyssna på 100 svenska dialekter. En riktig nostalgitripp för mig som kommer från landet, men som tappat all dialekt, efter 14 år med en och samma Stockholmare i storstan. Några fantastiska exempel: Delsbo, Vilhelmina och Småland.

Valdag i Katalonien.

Idag var det val i Katalonien. Efter flera års förhandlande med regeringen i Madrid finns ett nytt sk. Estatut, som ska ge Katalonien större självständighet. Den nya författningen innebär bl.a. att alla som bor här ska tala katalanska. Myndigheterna kommer inte längre att skicka ut sin information på två språk. Spanskan förlorar sin status - i Barcelona - som många utanför kanske tror är en stad i det spansktalande landet Spanien.

Valresultat: 73,90 % av katalanerna röstade JA. De som röstade NEJ, var antingen katalanska extremister som vill ha ett eget land helt och hållet eller de på andra kanten, som vill att Katalonien i ännu högre grad ska vara en del av Spanien.

Under Franco-tiden var det förbjudet att tala katalanska. Nu har pendeln svängt ordentligt. Sedan rätt länge är det lag på att alla skolor ska ha katalanska och inte spanska som undervisningsspråk. Faktum är att det går att starta en internationell engelskspråkig skola, men inte en spansktalande skola i Barcelona.

Som alltid är det också en ekonomisk fråga. Katalonien är idag den rikaste regionen i Spanien och man vill helt enkelt behålla varje inbetalad skattekrona, istället för som de säger "bekosta vägar nere i Sevilla". Men då tänker jag genast på de många informationsskyltar vid vägarbeten här omkring, där det står att X antal miljoner Euro är finansierat via EU-bidrag.

Visionen för borgmästare Joan Clos är att göra Barcelona till världens bästa stad att bo i. Det känns verkligen också som att bo mitt i Europas hotspot. De fortsätter bygga och expandera för att locka hit internationella företag. Fast den katalanska stoltheten gör det ändå tufft för familjer från Spanien, Latinamerika och även andra någorlunda spansktalande människor (som oss) att flytta hit. I och med valresultatet kommer det att bli ännu svårare.

Som ni förstår är det inte bara i fotboll som Madrid och Barcelona strider. Katalanerna självständighetsivran ställer till problem även för näringslivet. Många bolag i övriga Spanien vill inte längre göra affärer med företag från Barcelona. Det har gått så långt att vissa anställda på lokalkontor i Barcelona skriver adressen till huvudkontoret i Madrid på sina visitkort, för att kunna besöka kunder utanför Katalonien.

Eftersom de flesta katalaner inte talar engelska särskilt väl heller, så riskerar detta att bli en ganska avskärmad region framöver. När övriga Europa samarbetar allt mer, känns denna lokalnationalism något bakåtsträvande.

Max 5-års kalas i Barcelona.

Mannen överträffar sig själv som vanligt. Alltid lika fantastiska tårtor. En chock för katalanerna. De hade aldrig smakat något så gott. Inte konstigt egentligen. Deras sk. tårtor påminner om skånska spättekakor som står och torkar i butikerna i månader innan de serveras på högtidsdagar som Sant Joan eller Sant Jordi.

Här klickar du för att se filmen med en helt sanslöst knäpp katalansk magiker, som var nästan lika kort som barnen. Han spelade teater med knasiga ballonger och gjorde några finurliga trick. Barnen trollbands och skrattade högt. Själv fattade jag inte vad det var för bra med honom. Mer än han var galet tokrolig.

Max längtade efter att få träffa sin tjej Carlota. Hon kom en timme för sent och Max sneglade hela tiden mot innegårdens ytterdörr. Alla barn i klassen vet att de ska gifta sig när de blir stora. Det berättade föräldrarna idag. Och jag som trodde det var hemligt. Hur som helst, turturduvorna är otroligt söta mot varandra.

När barnen käkar tårta gör trollkonstnären figurer av ballonger till alla barnen; Adam, Judith, Carlota, Elisenda, Ana, Julia, Marina, Laura, Oscar, Lily, Scarlet, Adriano, Andreo, Cláudia, Orion, Marco samt Lola och Cesars barn.

Känns märkligt att vi för ett år sedan inte kände någon av dessa familjer. Nästan alla gäster var katalaner; klasskamrater, grannar och några nya vänner. Naturligtvis tvingade jag dessa oförstående nya bekanta att skriva i vår gästbok. Förklarade att det var en traditionell svensk sed. Det är ju bara det att ingen jag känner - förutom jag, och kanske några andra töntar ute på landet - tvingar sina vänner att diarieföra sina besök.

Världens fånigaste familj tränar inför beach 2006.

Går det att vara lycklig utan att prestera?

Självrannsakan: Jag lider av prestationsbaserad självkänsla. Hörde termen första gången häromåret när en psykolog intervjuades. Det har ju jag, tänkte jag. Jag mår som bäst när jag är duktig. En sann lycklig människa behöver inte göra någonting för att vara nöjd med livet. De bara är. Rätt upp och ned. Sån är inte jag. När jag är slö, skäms jag. Framför allt inför mig själv. Andra bryr sig inte. Jo, kanske min son möjligtvis, när jag inte orkar leka. Eller min man, när jag varken har lust att lämna, tanka, sporta, tvätta, hångla, städa, leka, hämta, dansa, handla, massera, diska, fixa eller hitta på någonting kul. Och möjligtvis också min kollega i Stockholm när jag inte jobbar på så bra. Mår lite bättre när jag läser Bodil Malmstens blogg Finistère. Hon, den stora författarinnan, känner sig också slö, som tittar på fotbolls-VM istället för att skriva på sin nya bok. Men å andra sidan, man känner sig riktigt nöjd, nästan lycklig, när Ljungberg nickar in 1-0 bakom Paraguays målvakt. Som svensk har jag därmed också presterat. Det känns som att vi svenskar kollektivt varit duktiga, eller hur? Jag blir stolt i alla fall.

Fast det är också sant. Personligen har jag inte varit duktig på sistone. Inte alls faktiskt. Det har varit min första vecka på spanska kursen. Jag var där 2 av 4 dagar. Skolkade halva tiden. Vad hände med tjejen som nästan bara hade 5:or på gymnasiet? Det är bara på detta viset att det är förfärligt tungt att dra igång motorn på morgonen. Allt tar sån tid. När jag väl fått upp energin får jag IBLAND massor gjort, men eftersom jag är morgonslö, så blir jag försenad. Och när jag är försenad, då är det ingen idé att gå till språkskolan överhuvudtaget, bara för att stå där och vara sen.

Så jag sitter kvar framför datorn, småjobbar och bloggar istället. Är jag duktig då? Lite? Kanske kan jag skylla på värmen.
Eller är det lilla krypet i magen som gör mig så långsam? Jag avskyr när jag är så här trött! Att min kropp ska tillverka en till liten människa kanske tar all min energi? Kan jag räkna barnproduktion som en prestation? Och bara stå rakt upp och ned, göra ingenting medan kroppen tillverkar en begåvad hjärna, stor snopp, starka armar och kvicka ben som sparkar där inne i magen.

Tillbaka till to-do. Nu måste jag åka iväg och lämna sonen på skolan. Mannen är i Danmark. Det var förresten han som refererade fotbollsmatchen igår. Vi kopplade upp oss via Skype och hade kameran på. Det bara flimrade när man vände kameran direkt mot TV:n. Så jag tittade istället på min man, som tittade på matchen, som berättade vad som hände. Mannen var typ världens sämsta sportkommentator. Sporadiska meningar, var femte minut: Nu har svenskarna bollen. Nej, nu har de andra bollen. Nu blev det mål. Till vilka då? Till svenskarna. Nej, det blev nog inte mål. Tror jag. Nu är det hörna. Fast de tog bollen. Vilka då? Oj, det blev mål.

Farliga sjukdomar bör förbjudas.

Min son kom hem från lägret igår. När barnen steg av från bussen såg de ut som ett rugbylag som spelat en tuff turnering. Julia hade skrubbsår i hela ansiktet, Marc hade blodiga knän och Judit hade ett sår vid ögat. Min söta prins var hur trött som helst och hade ett rödöga, som nog snart blir ett blåöga. Någon äldre kille från en annan skola hade kastat en tennisboll på honom. Fast alla barnen log och såg nöjda ut.

Max berättade att de hade varit ute sent på kvällen och smugit runt med sina ficklampor. Han hade varit rädd att någon fröken skulle skrämmas, busa eller spöka. Men inget hemskt hände. De hade plockat krabbor och lekt på stranden. Killarna hade spelat fotboll och han hade också spelat schack mot en kille i 5:an, där barnen är födda år 2000. Motspelarens klasskompisar hade hejat och hjälpt den andra killen, men jag tror ingen riktigt vann. Hemma spelar vi schack varje kväll och vanligtvis brukar jag göra schack matt ganska enkelt på Max, men igår tog han alla mina pjäser utom kungen. Extremt genant.

Fast idag är jag nedstämd. På lördag ska Max ha barnkalas för sina vänner här i Barcelona. En av Max kompisar kommer inte. Hans svenska mamma mailade imorse. Deras 4-åriga son har fått leukemi och får behandling på sjukhuset sedan några månader tillbaka. Det är vidrigt. Jag känner mig jättedum som inte hört av mig på länge. Inte vetat någonting. Inte gjort någonting. Inte sagt någonting. Bara levt vidare mitt liv som vanligt.

Pratade med min man, som är läkare och han berättade att numera botas nästan alltid denna form av cancer, men att det kommer att bli en jobbig tid. Fy fy fy. Tänker på dem. Barn ska inte drabbas av hemska sjukdomar. Det är orättvist. Undras hur jag kan hjälpa till?

Kanske är det att vara för ärlig och uppriktig, men jag berättade för Max imorse att hans vän inte kan komma på kalaset för att han är sjuk. Jag förklarade att pojken hade fått ett gift i blodet och att han får hjälp på sjukhuset, men att medicinen är så stark att man blir trött och att t.o.m. håret ramlar av. Då svarade Max; men då kommer han ju att se ut som Henke Larsson. Han har tydligen sett att fotbollsstjärnan har ultrakort hår. Naturlig barnlogik. Max tyckte också att vi borde köpa en vattenpistol i present - så att pojken ska bli glad.

Frukost vid havet.

Mannen är jämt så fixig och påhittig. Alltid full av energi.

Imorse blev jag väckt ganska tidigt. Vi skulle ner till stranden och njuta av havet. Tofs i håret, på med jeansen och sen promenerade vi iväg.

Fantastiskt god frukost. Frukter, smörgåsar, yogurt, te och äppeljuice. Han hade även packat med ett skönt sittunderlag.

På dagarna hör man sällan havsbruset, men nu på morgonen låter vågorna exotiska. Tänk, jag har aldrig upplevt att havet här i Barcelona City kunde vara så stilla, så vackert, så levande.

¿Hola, que tal? ¡Muy mal!

Har äntligen börjat plugga spanska efter ett år som leende stum döv språkidiot. Vad händer? Jo, jag hamnar i en klass med sju brasilianare, som är uppvuxna med bara spansktalande grannländer. De pratar ju redan flytande, åtminstone låter det så, de bara snackar portugisiska och svänger till det lite spanskt. Alla pratar fotboll, hela tiden, så mycket förstår jag. Och där sitter jag och harklar mig. Jämför: Språkkurs i norska i Oslo; sju svenskar och en kines i klassrummet. Vem fattar minst? Idag är det jag som är kinesen. Bit ihop. Bit ihop.

Tre dagar med Mannen.

Vår son har åkt på läger. Själv. Ja, nästan själv. Med skolan. I tre dagar!!! Fröken och 10 klasskompisar tillsammans med andra 2-5 åringar från förskolan och deras fröknar. Inga föräldrar får följa med. Två timmar söder om Barcelona - precis vid havet. Fröken har inte ens med sig en mobil. Känns märkligt. I Sverige åkte jag på mitt första skolläger när jag var 12 år. Vi sov borta en natt på en camping nära stan - och flera föräldrar följde med för att hjälpa till att hålla ordning. Max är inte ens 5 år.

Som invandrare är det bara att ta sedan dit man kommer. Om alla andra föräldrar är trygga med detta, så varför ska jag oroa mig?

Max tycker det ska bli superspännande. Han vill spöa Marc i schack, göra mål på Adam i fotboll och sova bredvid Carlota. Sin stora köttätande dinosaurie i gummi har han med sig som nalle. Han vinkade glatt när bussen körde iväg. Själv stod jag kvar med tårar i ögonen och höll Mannen hårt i handen.

Don't worry. Be happy. Nu ska vi hångla och äta god mat på krogen i dagarna tre.

På väg till stranden.

Solskyddsfaktor 30, parasoll,
dricka, mat, grill, hink och spade.

Barcelona Beach here we come.
Vi ska bada och äta glass.

Mycket folk. Nej, nej, nej.
Vi kommer att vara nästan själva...

Eller?

Sitges.

Middag på vår favoritrestaurang Al Fresco i sköna Sitges med roliga Kicki, som hälsar på oss i helgen och Henriks kollega David. Gillar ställen där man känner sig som en stamgäst. Även om vi bara är där några gånger per år, så kommer ägaren alltid fram, hälsar och häpnar över hur stor Max blivit. Uppvuxen på krogen som han är, så sov vår prins som vanligt i barnvagnen hela kvällen.

Tråkiga jag har i övrigt varit trött idag, så mitt Stockholmsbesök fick shoppa solo. Jag skyller på magen. Bebisen snurrar runt där inne, sparkar och håller på, så jag blir alldeles matt. Mannen kände också att det sparkade idag och tyckte det var coolt.

FAME skola?

Tjena. Jag fattar absolut ingenting. Har varit på den mest ambitiösa show någonsin. Tur för oss att våra vänner Lisa och Kristin följde med. Som vittnen. Ingen skulle tro oss annars. Först väntade vi en timme i en flera hundra meter lång kö. För att se Madonna? Nej, för att se våruppsättningen med barnen på min sons skola!

6 månaders bebisarna började. Inför drygt 1000 åhörare i den fullsatta teatern. Bebisarna var utklädda till katter och musiken var från musikalen Cats. De kröp omkring inför en förtjust publik, lekte mitt på scenen i lugn och ro framför starka strålkastare. Ingen grät.

Sedan fortsatte kvällen med olika musikalteman. Ettåringarna dansade 70-tals klädda till Mamma Mia och nästa grupp framförde West Side Story. Två-åringarna var hur söta som helst i sina Mary Poppins outfits, nästa grupp dansade omkring i gula regnrockar och svarta paraplyer till musikalen Singing in the rain. Grease-look-alikes såg grymt coola ut.

Klicka här för att kolla in videon med en av numren när min sons klass rockade fett med sina elgitarrer till We will rock you. Tuffa Marc hade nitarmband och fejkad tatuering. Barnen var helt fantastisk duktiga. Värsta koreografin. När jag ser Max röra sig på scenen blir jag helt förstummad. Hur har någon fått honom att koordinera sina rörelser på det sättet? Armar, ben och kropp. I takt till musiken. Samtidigt som alla andra. Är det möjligt? De måste ha tränat i månader. Han är ju bara en liten liten kille. Är helt mållös.

Fast det var värre än så. Kvällen inleddes med att 5-6 åringarna, som går sitt sista år på förskolan fick kliva upp på scenen. Deras föräldrar står redan stolta där framme och väntar. Barnen var uppklädda med fyrkantiga blå examenshattar och hellånga blå dräkter enligt amerikansk modell. The Graduates fick gå fram till rektorn, skaka hand, pussa på kind, ta emot diplom och applåder. Som vid en doktorsexamen.

Ska jag vara imponerad eller skräckslagen?

Äntligen.

Så där ja. Nu är det gjort. Inskriven på en språkskola för utländska elever. Börjar plugga spanska redan på måndag. Förhoppningsvis blir det några timmar per dag. I nästan en månad. Alltid något. Nu har vi bott här ett år. Det är på tiden att jag lär mig kommunicera.

Ikväll har vi haft premiär. Vår första hemmamiddag med katalanska vänner. De fick köttfondue. Jag saknade bearnaisesåsen. Vi har pratat kärleksfullt om vårt kära hemland och nu planerar de sin sommarsemester i Stockholms skärgård. Heja heja. Herr Brühl på VisitSweden borde vara nöjd.

Så firade vi Sveriges Nationaldag i Barcelona.

Mannen kom hem från Svalbard, det är svenska nationaldagen och här ska firas. Självklart kom vi kom iväg hemifrån alldeles för sent. Max somnade i bilen. Trafikkö. Ingen parkeringsplats. När vi kom fram fortsatte Max att sova. Ingen barnvagn. Två ihopsatta stolar blev säng. Vi kom en och en halv timme för sent till Skandinaviska klubbens firande! Missade typ allt.

Sveriges Ambassadör i Madrid hade redan hållit sitt högtidstal. Sveriges Generalkonsul hade redan bjudit på ett glas cava. Och SWEA-kören Corallerna hade redan sjungit sina vårvisor.

Innan alla splittrades hann vi boka in en sommar-BBQ-fest på stranden och Lena bjöd hem oss på ett glas vin. Så vid tiotiden hamnade vi hemma hos henne och Marcelo. Alla barnen sov och vi drack vin ute på terrassen. Trots magen smygsmakade jag faktiskt en klunk också. Kände mig superbusig, nästan rebellisk. Fast egentligen behöver jag inte vara så försiktig. Min gynekolog i Spanien säger att vi gravida kan riskfritt dricka max två glas vin i veckan!!! Fast jag litar mer på gamla hederliga svenska rekommendationer. Så nu har jag varit totally wild.

Aha, nu förstår jag.

Åkte efter en körskolebil på Avenida Diagonal. Någon övningskörde. Trafikljuset slog om till gult. Körskolebilen med elev körde vidare. Det hann såklart bli rött innan de ens kommit halvvägs in i korsningen. Det fanns inte en tanke på att sakta in för att det slagit om till gult. Man lär sig att köra som en riktig spanjor i en spansk körskola!

Här är det ju alltid kaos i varje korsning. Alla kör ju alltid när det precis slagit om till rött. Man gasar vid gult. Och samma sak från andra hållet. Alla tjuvstartar alltid och kör iväg innan det blivit grönt igen. Man kollar när "herr-gå-man" börjar blinka och tar det som en körsignal. Det innebär att från alla håll kör alla mot rött. Och i mitten möts man och tutar. Dessutom blir det ibland två filer istället för tre efter korsningen, så där fortsätter bråket. Men vad gör det? Alla bilar har repor och bucklor. Det hör liksom till. Och trafikolyckor är väl redan förutbestämt uppifrån, eller?

Grattis Sverige, det är er dag idag.

Shanghai nästa?

Spontaninbjudna till vår favoritfamilj norr om Barcelona; svenska Malin, katalanska Ramon och söta flickorna Agnes och Nora i Mataró. Kyckling. Gott. Glass. Mums. Tivoli. Barnsligt kul. Tack.

Så synd för oss att de ska flytta till Shanghai, Kina i höst. Typiskt. Fast desto roligare för dem. Jag undrar själv var vi kommer att bo i framtiden. Barcelona är perfekt just nu och några år framöver. Men sedan vill jag nog testa något nytt. Sydney, San Francisco, Shanghai eller kanske tillbaka till Stockholm. Fast jag är lite rädd för Stockholm. Är rädd för den människa jag kanske blir om jag flyttar tillbaka igen. Tänk om jag börjar tycka det är viktigt vilka tapeter vi har på väggarna eller börjar bry mig om färgen på soffans kuddar. Jag är inte redo för det än. Det finns så många äventyr kvar att uppleva. Och det finns så många intressanta platser i världen. Med barn blir det inte lika många spännande resor som förr, så då vill jag leva en oväntad vardag istället.

Fast Sverige är ju fantastiskt. Får man inga internationella toppjobb eller kroppen vägrar så är ju alltid Svea rike världens tryggaste, bekvämaste och enklaste land för mig som svensk. Vetskapen om att vi alltid kan flytta hem till "det normala" gör att jag vill och vågar pröva det nya okända, "konstiga". Nåväl, vi får väl se. Längtan efter blåbärssoppa, kaviar och svensk TV kan med tiden göra mig mindre kaxig.

Det sparkar i magen.

Vilket liv det är inne i min mage. Den lilla bebisen rör sig hela tiden och växer så det gör ont. Magen är så spänd, aj. Jag är ofta arg. Hormonerna säger de som vet. Nästan halva tiden har gått och jag har börjat känna hur bebisen sparkar. Det känns som en fisk som snärtar till. Hörde hjärtljuden hos barnmorskan sist. Finns det något vackrare ljud?

Mannen är på Svalbard. Där skiner solen dygnet runt. Och idag fyller min mamma år. 56. Grattis!

En stor dag.

Max har en katalansk vän från skolan på besök. Och inte vilken vän som helst. Utan hans viktigaste vän; den flicka han är övertygad om att han ska gifta sig med.

Jag smyglyssnar. Är helt fascinerad. Min son talar ett språk jag själv inte ens förstår; katalanska. De leker, busar och kramas. Känner mig stolt som tog initiativet och bjöd in henne. Mamman lämnade flickan här i förmiddags och de har umgåtts hela dagen. Max första egna katalanska kompis hemma hos oss. Grodprinsessan. Det är stort.

Och fotbollen, ja det gick ganska bra. Tjugo barn och en förvirrad ung tränare som tog sig ett bloss innan passet. Barnen sprang åt olika håll. Min son var en modig, nyfiken nybörjare, men han fick inga instruktioner om vad eller hur han skulle göra. Av någon anledning tyckte han ändå det var kul och vi gör ett nytt försök nästa vecka.

Det är ingen lek.

Nästa fredag är det skolavslutning på Max skola. Idag är det generalrepetition på teatern. Jag minns att vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" så gott vi kunde och klädde oss i vita "finkläder", när jag var ung. Inget annat.

I min sons klass är allt extremt förberett. De har de övat i månader på en sång- och dansuppvisning. Max brukar visa oss några avancerade rörelser hemma. Jag såg en koreograf på skolan idag som gick igenom stegen med klassföreståndaren för den äldsta klassen; 5:orna, dvs. för barnen som är 5 år.

Idag fick jag veta att jag missat att köpa en elgitarr, som de bara MÅSTE ha idag på eftermiddagens träning. Vår röda fina akustiska gitarr funkar inte. Det måste vara en elgitarr. Ägnade halva förmiddagen åt att springa runt och leta. Till slut hittade jag en ful röd blå sak och köpte batterier. När jag kom tillbaka berättade coola Marc att han hade en likadan. Kanske är det bra. Förberedelserna slutar inte här. Den senaste månaden har jag också jäktat runt för att köpa rätt kläder;
* Gult linne (får INTE vara t-shirt)
* Ljusblå jeans (får INTE vara vanliga blå jeans eller ljusblå byxor av annan kvalitet, vi hade köpt vanliga ljusblå byxor, men fick byta)
* Svart "rockers"-skärp

Nåväl. Man vill ju inte vara bråkig, så vi har snällt gjort vår hemläxa. Men det är allvarligare än så. Vi ville egentligen vara kvar i Sverige ytterligare en vecka. Jag ville gå på en 40-års fest och hade fixat barnvakt, flygbiljetter och gravidpartykläder och allt. Men Max fröken sa NEJ!!!! Han måste vara i skolan för att öva inför skolavslutningen. SUPERVIKTIGT sa hon. Generalrepetitionen på teatern får han bara inte missa. Visst, jag skulle kunna strunta i det, men Max är tillräckligt udda i alla fall, som den enda invandraren på skolan. Det vore ju trist om han vore den enda som inte kunde dansa och sjunga korrekt nästa fredag också.

Jag förstår att det här är hur stort som helst - för alla fröknar. Värsta prestigeprojektet. Vi föräldrar får absolut INTE komma och titta på generalrepetionen i eftermiddag och de har frågat mig kanske fem gånger om det är sant att INGEN av Max släktingar kommer att flyga ner från Sverige för att vara med. Alla andra barn har minst 10 åskådare vardera. Vi måste tjata dit några av våra vänner här i stan. Och kanske betala någon granne för att komma.

Ikväll är det Max första fotbollsträning i en riktig klubb. Vi har köpt fotbollsskor med dubbar, benskydd och långa fotbollsstrumpor. Tränade hela kvällen igår nere på fotbollsplanen med en stor riktig fotboll. Kanske är jag mer exalterad än min son.

Solen skiner i Barcelona.

Tillbaka i Katalonien. Det är 25 grader och sol. Max gjorde succé på skolan. Alla barnen ville prata. Max hade med sig bilder från kalaset i Sverige, som alla ville se. Det värmde gott. Henrik är i London på jobb och åker ikväll till Köpenhamn och i helgen via Oslo till Svalbard för att titta på isbjörnar med en kompis. Tur att vi fick umgås en del i Stockholm i alla fall. Nu är jag sen till ett möte. Måste rusa.