Tjena. Jag fattar absolut ingenting. Har varit på den mest ambitiösa show någonsin. Tur för oss att våra vänner Lisa och Kristin följde med. Som vittnen. Ingen skulle tro oss annars. Först väntade vi en timme i en flera hundra meter lång kö. För att se Madonna? Nej, för att se våruppsättningen med barnen på min sons skola!
6 månaders bebisarna började. Inför drygt 1000 åhörare i den fullsatta teatern. Bebisarna var utklädda till katter och musiken var från musikalen Cats. De kröp omkring inför en förtjust publik, lekte mitt på scenen i lugn och ro framför starka strålkastare. Ingen grät.
Sedan fortsatte kvällen med olika musikalteman. Ettåringarna dansade 70-tals klädda till Mamma Mia och nästa grupp framförde West Side Story. Två-åringarna var hur söta som helst i sina Mary Poppins outfits, nästa grupp dansade omkring i gula regnrockar och svarta paraplyer till musikalen Singing in the rain. Grease-look-alikes såg grymt coola ut.
Klicka här för att kolla in videon med en av numren när min sons klass rockade fett med sina elgitarrer till We will rock you. Tuffa Marc hade nitarmband och fejkad tatuering. Barnen var helt fantastisk duktiga. Värsta koreografin. När jag ser Max röra sig på scenen blir jag helt förstummad. Hur har någon fått honom att koordinera sina rörelser på det sättet? Armar, ben och kropp. I takt till musiken. Samtidigt som alla andra. Är det möjligt? De måste ha tränat i månader. Han är ju bara en liten liten kille. Är helt mållös.
Fast det var värre än så. Kvällen inleddes med att 5-6 åringarna, som går sitt sista år på förskolan fick kliva upp på scenen. Deras föräldrar står redan stolta där framme och väntar. Barnen var uppklädda med fyrkantiga blå examenshattar och hellånga blå dräkter enligt amerikansk modell. The Graduates fick gå fram till rektorn, skaka hand, pussa på kind, ta emot diplom och applåder. Som vid en doktorsexamen.
Ska jag vara imponerad eller skräckslagen?
fredag 9 juni 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar