Från fri till förälder.

Det har skrivits många ord om föräldraskap. Många klyschor. Jag slår förmodligen in öppna dörrar. Men jag vill ändå ge min bild av saken.

Sanning nr. 1
Att föda barn är världens mest fantastiska upplevelse. Det slår allt annat. Lyckan är total. Tiden stannar. Man känner sig odödlig. Oövervinnerlig. En känsla av eufori.

Sanning nr. 2
Det är enormt tråkigt att vara mammaledig med en söt liten bebis. Det gick an när jag och min man var föräldralediga tillsammans första halvåret, bodde i en pittoresk spansk turistby och havets vågor vaggade oss till sömns på kvällen. Men sedan, när vi åkte hem igen.

Jag traskade omkring i snöslasket i Stockholms innerstad. Ensam. Sprang på babysim, öppna förskolan, baby-bio och pratade med andra mammor om bebisar, bajs och förlossning. Nej, nej, nej. Jag höll på att bli tokig. Tvingade min man att vara hemma varannan dag när bebisen var 8 månader. Stod inte ut mer än två månader i vinterkylan. Längtade efter att jobba igen.

Sanning nr. 3
Dagis är fantastiskt. Så fort Max fyllt 1 år fick han börja, fastän han inte ens kunde gå ordentligt. Folk förfasades. Fast min son lekte glatt och gillade den nya miljön. Själv var jag salig. Jag hade fått mitt liv tillbaka.

Sanning nr. 4
Första året på dagis är barn alltid sjuka. Jättemycket. Ofta. Fast det går över. Numera är min son sjuk ett par gånger per år kanske. Som mest feber i några dagar.

Sanning nr. 5
Det blir bara roligare och roligare. Bebisen växer upp och blir en individ med sin egen personlighet, som tänker och säger de mest häpnadsväckande saker. Alltid lika fascinerande. Man förundras varje dag. Det är klokt att vara barnslig. Nyfikenhet är en intelligent drivkraft.

Sanning nr. 6
Barn är jobbiga. Jag har tyvärr inte facit, men känner mig trygg när jag lyssnar på min intuition. Barn behöver gränser. Fast de vill helst bestämma själva. De busar. De hittar på farliga saker. De gör inte som man säger. Trotsåldern kan pågå år ut och år in. Det gör att mor och far blir arga, hotar, mutar och säger elaka saker. Konflikter, tårar och bråk; en vanlig dag. Barn testar för att se hur långt de kan gå och som förälder försöker man sätta gränser och vara konsekvent - på ett kärleksfullt sätt. Men det är inte alltid lätt att vara lugn och behärskad. Vi vuxna bör också erkänna när vi sagt eller gjort något dumt. När någon gått över gränsen är FÖRLÅT det bästa ord-plåstret.

Sanning nr. 7
Kärlek. Jag säger bara kärlek. Det finns inget större. Sedan vi fick barn älskar jag min man mer än någonsin och man blir helt galet kär i sitt barn. Men jag trodde inte att en sådan liten kille kan ge så ofantligt mycket kärlek. Den lilla människan är som en kärleksmaskin. Han bara älskar rakt upp och ned. Vill mysa, kramas och pussas. Och säger de mest underbara ord. Det finns faktiskt inget vackrare.

Sanning nr. 8
En mamma oroar sig. I samma sekund som de föds och man blir så där stormande kär, så börjar också ett litet orosmoln växa inombords. Som kärleksfull mor vill man inte att något hemskt någonsin ska hända sitt barn, så man oroar sig för allt möjligt. Och försöker skydda barnet från faror. Hela tiden.

Sanning nr. 9
Föräldrar kan bli rätt tråkiga. Det praktiska tar all tid och många hinner inte med något annat än jobb och familj. Vissa hävdar att de blivit mer osjälviska, för nu tänker de på någon annan i första hand. Men det handlar alltid om det egna barnet. Andra människor är lika oviktiga om inte mer oviktiga än tidigare. Man måste anstränga sig för att inte hamna i vardagsfällan där maten står på bordet klockan fem och ljuset släcks klockan tio och i bästa fall några charterveckor med bamseklubb på semestern.

Sanning nr. 10
Det är läskigt att vara vänta barn. Självklart är jag överlycklig att jag är gravid igen. Men samtidigt rädd.

Ett barn har vi enkelt tagit med oss på restauranger, på flygresor till Paris, Los Angeles och Adelaide i Australien samt på skumpande båtliv i Stockholms skärgård. Vår son gillar också äventyr. Han somnar där vi lägger honom.

Men tänk om den nya bebisen vägrar. Tänk om han bara gnäller och vill vara hemma jämt. Vi som hatar rutiner. Är nervös att vi måste anpassa oss. Inser att jag är bortskämd som spekulerar och oroar mig för en normal familjevardag. Det allra viktigaste är förstås att bebisen är frisk. Men ändå. Man vill ju fortfarande vara jag. Inte bara vara mamma.