Går det att vara lycklig utan att prestera?

Självrannsakan: Jag lider av prestationsbaserad självkänsla. Hörde termen första gången häromåret när en psykolog intervjuades. Det har ju jag, tänkte jag. Jag mår som bäst när jag är duktig. En sann lycklig människa behöver inte göra någonting för att vara nöjd med livet. De bara är. Rätt upp och ned. Sån är inte jag. När jag är slö, skäms jag. Framför allt inför mig själv. Andra bryr sig inte. Jo, kanske min son möjligtvis, när jag inte orkar leka. Eller min man, när jag varken har lust att lämna, tanka, sporta, tvätta, hångla, städa, leka, hämta, dansa, handla, massera, diska, fixa eller hitta på någonting kul. Och möjligtvis också min kollega i Stockholm när jag inte jobbar på så bra. Mår lite bättre när jag läser Bodil Malmstens blogg Finistère. Hon, den stora författarinnan, känner sig också slö, som tittar på fotbolls-VM istället för att skriva på sin nya bok. Men å andra sidan, man känner sig riktigt nöjd, nästan lycklig, när Ljungberg nickar in 1-0 bakom Paraguays målvakt. Som svensk har jag därmed också presterat. Det känns som att vi svenskar kollektivt varit duktiga, eller hur? Jag blir stolt i alla fall.

Fast det är också sant. Personligen har jag inte varit duktig på sistone. Inte alls faktiskt. Det har varit min första vecka på spanska kursen. Jag var där 2 av 4 dagar. Skolkade halva tiden. Vad hände med tjejen som nästan bara hade 5:or på gymnasiet? Det är bara på detta viset att det är förfärligt tungt att dra igång motorn på morgonen. Allt tar sån tid. När jag väl fått upp energin får jag IBLAND massor gjort, men eftersom jag är morgonslö, så blir jag försenad. Och när jag är försenad, då är det ingen idé att gå till språkskolan överhuvudtaget, bara för att stå där och vara sen.

Så jag sitter kvar framför datorn, småjobbar och bloggar istället. Är jag duktig då? Lite? Kanske kan jag skylla på värmen.
Eller är det lilla krypet i magen som gör mig så långsam? Jag avskyr när jag är så här trött! Att min kropp ska tillverka en till liten människa kanske tar all min energi? Kan jag räkna barnproduktion som en prestation? Och bara stå rakt upp och ned, göra ingenting medan kroppen tillverkar en begåvad hjärna, stor snopp, starka armar och kvicka ben som sparkar där inne i magen.

Tillbaka till to-do. Nu måste jag åka iväg och lämna sonen på skolan. Mannen är i Danmark. Det var förresten han som refererade fotbollsmatchen igår. Vi kopplade upp oss via Skype och hade kameran på. Det bara flimrade när man vände kameran direkt mot TV:n. Så jag tittade istället på min man, som tittade på matchen, som berättade vad som hände. Mannen var typ världens sämsta sportkommentator. Sporadiska meningar, var femte minut: Nu har svenskarna bollen. Nej, nu har de andra bollen. Nu blev det mål. Till vilka då? Till svenskarna. Nej, det blev nog inte mål. Tror jag. Nu är det hörna. Fast de tog bollen. Vilka då? Oj, det blev mål.