¿Hola, que tal? ¡Muy mal!

tisdag 13 juni 2006

¿Hola, que tal? ¡Muy mal!

Har äntligen börjat plugga spanska efter ett år som leende stum döv språkidiot. Vad händer? Jo, jag hamnar i en klass med sju brasilianare, som är uppvuxna med bara spansktalande grannländer. De pratar ju redan flytande, åtminstone låter det så, de bara snackar portugisiska och svänger till det lite spanskt. Alla pratar fotboll, hela tiden, så mycket förstår jag. Och där sitter jag och harklar mig. Jämför: Språkkurs i norska i Oslo; sju svenskar och en kines i klassrummet. Vem fattar minst? Idag är det jag som är kinesen. Bit ihop. Bit ihop.

5 kommentarer:

Anonym sa...: Maria! Exakt likadant var det för mig. Typ 5 brassar och 3 fransmän!! Så bit ihop. Din accent kommer vara mkt bättre än deras. Plus att en svenska är alltid en svenska. Kan man inte uttrycka exakt det man vill säga så kan man köra din gamla stil - leeeeeee!; 12:13 em
Peter Matthes sa...: Funny picture.; 9:14 fm
Maria Agrell, Barcelona sa...: Thanks!; 9:18 fm
Knaster sa...: Jag har tre brasilianare på min arbetsplats, och ingen av dom förstår ett smack spanska (hävdar dom iaf).

Själv gick jag i franskaklass med tolv amerikanare - hurra! Inte. Je parle parfait franglais, eller så.; 6:33 em
Thérèse sa...: Jag pratar väldigt bra spanska och jag har svårt att förstå portugiskiska. Är inte säker på att dom förstår spanska så väldans bra... Däremot brukar det aldrig vara nåt problem att prata spanska med italienare och förstår italienska; 8:46 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

tisdag 13 juni 2006