Grattis på födelsedagen Mannen!

Henrik 38. Idag.

Svenska bloggare i Barcelona.

Andra svenska bloggare som bor i Barcelona är t.ex. Monica, Eva/Dina, Kristian, Erik, Magdalenita, Anna, The Vagabond Diary, Anette (nya), Linda, Sandra Margaret, Elin och Viktoria . Någon fler?

Glastonbury vs Barcelona

Welcome to the sun Karl!

Vår vän från London kommer till partyt imorgon nästan direkt från Kate Moss leriga favoritfestival i Glastonbury.

Karl mailar mig en lägesrapport: I had the dryest tent there and I was three meters under water. There were 177K people and most people were swimming in mud.

Ingen får dö. Ok?

Jag är livrädd eller snarare dödsrädd för DÖDEN.

Det blir ju inte bättre för att jag går förbi en reklamskylt varje morgon där det står att 143 personer dog i trafiken i Katalonien sedan januari månad!

Jag börjar söka på Internet hur farligt det egentligen är att köra bil här i Spanien i jämförelse med Sverige. Hittar en jobbig rapport från Räddningsverket som gör mig påmind om att folk brinner inne också.

Ur Räddningsverkets rapport:
Denna vecka kommer 50 svenskar att dö på grund av olyckor
–Varav 2 i bränder, 10 i vägtrafiken och 25 på grund av fallolyckor.

Inte världens bästa nyhet för mig som är höjdrädd och bor på 16:e våningen med glasväggar och låga balkongräcken. Jag har tänkt att höga höjder inte är så farligt EGENTLIGEN, utan att det bara är min fobi som spökar. Men uppenbarligen dödar fallolyckor fler människor än den läskiga trafiken.

Mina söners övermod gör att jag alltid är orolig. Lillebror vill äta allt som han kan kvävas av, stoppar gärna fingrarna i kontaktuttag och är inte rädd för att ramla, bränna sig eller skära sig.

Min förstfödde son Max envisas i sin tur med spela tennis mot fönsterrutan i trapphuset istället för mot väggen intill, för där blir det för trångt. Om rutan mot all förmodan skulle gå sönder riskerar han att falla ned 60 meter.

Och får man inte spela mot glasrutan så kan man ju alltid roa sig med att locka ut en krypande lillebror till trapphuset, så att han kan utsättas för spännande experiment...

Tur att solen inte verkar vara lika farlig numera i alla fall.

MBA - nästa steg?

En av anledningarna till att jag valde att läsa spanska just på ESADE är för att wallraffa lite. De har ju världens främsta MBA utbildning, i konkurrens med kända universitet som Harvard, Stanford och INSEAD enligt Wall Street Journals ranking. Jag vill känna in lokalerna och passa på att prata med några MBA studenter i cafeterian för att få en inblick i om det är värt att punga ut med närmare en miljon för att ta sin MBA just där.

Igår kväll pratade jag en del med min spanska-kursare Brandon från New York som tar sin MBA på IESE som enligt The Economists ranking anses vara den främsta MBA-skolan i världen. Han menar att i USA är det väldigt viktigt på vilken skola du tagit din examen, särskilt om du vill göra karriär inom bank eller konsultvärlden, men att den allra främsta anledningen till att välja ett prestigefull skola/universitet är det nätverk du bygger upp.

Handelshögskolans MBA i Stockholm har aldrig hamnat i topp 10 på någon ranking, tyvärr.

Längtar.

Tomorrow's the night.

Skatteåterbäring i mitt nya land.

Nu har jag lämnat in min spanska deklaration för 2006. Till banken! De skannade in streckkoden på företagsdeklarationen och noterade att jag skulle få skatteåterbäring denna gång. Tydligen kommer pengarna redan nästa vecka.

Sedan skickar banken in deklarationen till Skattemyndigheten. Mysko.

Anledningen till att jag får återbäring på min skatteinbetalning är att jag har fått barn. Istället för att få barnbidrag som i Sverige, får man ett skatteavdrag på ca. 100 Euro i månaden.

Tyvärr upptäckte jag i kopian av den 12-sidiga deklarationen att min revisor skrivit att vår nyfödda son heter Jenni. Och jag som jag signerat deklarationen på heder och samvete.

Vale vale.

Lite körigt för glamour-wannabe-mum.

På lördag fyller Mannen år och vi har PARTY för 30 vänner från London, Stockholm och Barcelona. Måste handla Cava, rom och groggvirke - och transformera våningen från dagis till klubblokal. Dessutom måste jag springa iväg på TV-inspelning inför lördagens sändning idag kl. 15.00.

Jag har alltså lite grand, förlåt jag ljög, ganska mycket att fixa med.

Vilken himla otur att båda barnen är snoriga och hemma inomhus just idag. En klipper små bitar av allt möjligt och den andra kryper runt överallt och stoppar storebrors klippta bitar i munnen.

Ska försöka strunta i att stressa upp mig utan testa den snurrande discobollen med röda spotlights och försöka imponera på de små med några sköna dansmoves istället.

Sommarlovet i skolan.

Alla "stora" barn på Max skola har simskola varje dag under hela juli månad. Stora barn är de som är 3, 4 och 5 samt några som hunnit fylla 6 år.

Barnen samlas som vanligt kl. 9.00 i klassrummet för att i gemenskap trupp åka i väg i bussar till simhallen vid stranden där de övar ryggsim, dykning och att crawla.

Efter badet leker de på stranden och framåt lunchtid tar de bussen tillbaka. På eftermiddagen slipper eleverna sina vanliga läxböcker utan bara leker och leker och leker på skolgården och i klassrummet.

Som sommarlov på skolan. Max har aldrig varit gladare och själv är man ju rätt nöjd också. Vi ser fram emot en skön semester i augusti tillsammans istället.

P.S. Hur får man ihop det i Sverige med 10 veckors sommarlov och 5 veckors semester - per år????

Önska mig lycka till.

Så var det gjort. Jag har skrivit in mig på en spanska kurs. På Esade. Första lektionen igår kväll. Tre elever; jag, en tysk och en grek. Greken som bott här i 3 månader frågar mig - på spanska:

Men hur har du kunnat bo här i Barcelona i två år utan att lära dig spanska?

Ja... det har gått ganska bra. Eller? Hrm. Öh, jag har jobbat heltid med mina uppdrag i Sverige, varit gravid, tagit hand om en bebis och installerat hela familjen i ett nytt land - försökte jag urskuldra mig på spanska. Det gick sådär. Han tyckte fortfarande att jag var ovanligt trög.

Men mina gener är språkligt dugliga i alla fall, ville jag säga. Min 5-åriga son kan ju faktiskt nästan fyra språk helt flytande: svenska, katalanska, spanska och engelska. Fast det sa jag som sagt inte - för jag kunde inte uttrycka det på spanska.

Alternativ 1.

Ja, nu har jag i alla fall bokat bilbesiktning. I Alicante. Den svenska bilprovningen är där några dagar i slutet av oktober. Det tackar vi för.

Välkomna hit till storstaden vid Medelhavet.

Läser i SvD att om några dagar flyttar Annika Castro Nilsson och hennes man Tomas med familj från Älvsjö hit till Barcelona. Hoppas ni kommer att trivas.

387.

All time high; 387 unika besökare idag. Tack.
Medel: 129. Tidigare rekord: 271.

Så får jag tid till att blogga.

Tes: Ett städat välordnat hem tråkar ut en bebis som inte får något nytt att upptäcka och undersöka.

Åtgärd: Alltid ha kläder, sladdar och skräp som inte är alltför smått liggande överallt på alla golv så att Ted kan bita och känna på nya saker hela tiden.

Nackdel: Resten av familjen förstår inte hur jag kan stå ut på dagarna i röran. Fördel: Storebror och make städar.

Rewind quickly, please.

Magen växte och växte och efter 9 månader tittade lilla Ted fram. Hur många månader tar det innan min mage är tillbaka på ruta 1?

Ur min fotobok: "När vi blev fyra i familjen Agrell"

Catch me if you can.

Skulle det här vara nödvändigt? Att lilla lugna bebisen skulle lära sig krypa. Redan nu. Kunde han inte ha väntat ett år eller två.

Precis som 45 000 andra.

Om man tycker att man är himla "special" (uttalas: schpechöl) för att man flyttat utomlands, så kan jag bara upplysa - mig själv - om att 45 000 andra svenskar tydligen gjorde samma sak under förra året.

Jaaaaaaaaaaaa.

Fransmannen Thierry Henrys lämnar Arsenal och kommer hit till FC Barcelona.

- Jag har valt Barcelona för fotbollen de spelar, för deras historia och deras stadion, säger Henry till SvD.

Uppdatering: När min man käkade lunch på Hotel Arts idag så stod Thierry Henry i receptionen.

Vi grillar lunchen i smyg nere i en sandgrop.

Costa Brava. Midsommardagen 2007.

Tänkte inte på det.

Max, 5 år:
Mamma, visst vill du hellre åka på inflykt.

Jag:
Va?

Max:
Ja, pappa vill helst alltid åka på utflykt och du tycker det är mysigast att vara hemma inomhus och hitta på grejer.

Ha en inflykt alltså.

14 mil norr om Barcelona.

Klara...

...färdiga...

...snorkla

Jag hade fel.

Min man och jag brukar bråka i början av varje helg. Han vill alltid åka iväg på äventyr och jag tycker det är skönare att bara hänga hemma vid poolen och varva ned.

Idag vann han. Och det är bara att kapitulera. Det är ju faktiskt mycket roligare att åka iväg på utflykt.

Vi drar norrut till Costa Brava. En heldag på stranden. Klarare, friskare, renare och mer glittrande hav. Solrosor. Böljande landskap och klippiga berg.

Och nyhetens behag.

Jag fick 2 poäng.

Varje tisdag förmiddag träffar jag mina grannfruar på ett café i kvarteret. Igår kväll debuterade vi nattetid.

På självaste Midsommar-afton.

Fernanda från Mexico, Emma, Bea från Italien som flyttat hit från Mexico, Eva från Frankrike som tidigare bodde i Tyskland, Eva från Andalusien i södra Spanien och kusinen från Madrid.

Vi pratar nästan bara spanska.

Bordet i Borne var bokat till kl. 23.00! Efter middagen livekonsert med salsadans.

Jag fick min första poäng när den Londonboende-killen från Nya Zeeland ville prata. Fast det hade jag inte tid med för vi skulle vidare ner till nattklubben Shoko vid stranden.

När den långa blonda fransmannen närmade sig oss på Shokos dansgolv och började prata med mig - så sa Eva att jag fick min andra poäng för kvällen.

Det här var en ny lek. Alltid kul att vinna. Det måste ha varit mina pippilotter.

Fast den verkliga vinsten är förstås att jag har hittat ett gäng tjejer som både är roliga att leka med och som kan hjälpa mig att kommunicera på spanska.

Det regnar i alla fall inte.

Svenskar är aldrig så svenska som när vi bor utomlands. Och Midsommar är ju det svenskaste vi har. Idag kan man verkligen känna hela sin svenska själ uppfyllas av det vackraste svenskaste av allt.

Nej då, inte längtar väl vi till Stockholms skärgård en sådan här dag. Nej, nej, nej. Verkligen inte.

Vi köper sillen på Ikea, skålar i någon konstig sprit och låtsas inte om att alla andra här i stan firar San Juan. Det blir ju jättebra.

Projekt: Bil

Jag äger en svensk bil. Nu står jag inför några val. Har du information som kan hjälpa mig på vägen?

Alternativ:
1) Behålla bilen svenskregistrerad.
Kan man besikta den i Spanien? Läste någonstans att Svensk bilprovning besöker södra Spanien under sommaren. Eller bör jag köra till Sverige och besikta den? Vad säger lagen?

2) Registrera in bilen i Spanien.
Hur gör man det? Vad kostar det?

3) Sälja bilen i Sverige. Köpa ny bil i Spanien.
Hur är prisläget på bilar i Sverige kontra Spanien? Finns det förmånliga billån i Spanien?

Vad tog den lugna tysta lilla bebisen vägen?

Fick ett vackert halsband i avskedspresent från min uppdragsgivare i måndags. Tack. Efter fem år är det dags att säga farväl. Jag har bestämt mig för att sluta och fokusera på att vara mamma-"ledig" på heltid. Så nu har jag varit det i två dagar. Tjena...

Lille Teds alla tänder verkar vilja titta fram samtidigt. Låter det som i alla fall. Jag hatar bebisgnäll. Det enda som får honom tyst är att bära honom. Men min rygg hatar mig när jag bär omkring på en 10 kilo tung bebis. Även om han är söt.

Hör Maria Isaacs kvittriga stämma i mitt huvud: "men det ÄR roligare att vara glad". Jo, visst, men aj, vad ont det gör. Armarna blir starka och snygga i alla fall. Alltid något.

Och det hjälper inte heller när jag skriker till Ted att han ska sluta gnälla. Det blir bara värre. Tänk så konstigt.

Tur att jag ska göra TV-reportage för Barcelona Television idag så jag får vila lite från mitt mamma-jobb.

Värsta händelserika dagen.

Det började med att jag märkte att jag kunde ta mig FRAMÅT om jag flyttar händerna och knäna samtidigt. Som en hund. Fast på knäna. Mamma blev helt galen. Klappande händerna och höll på. Som om det skulle göra någon skillnad om jag rullade mig framåt eller kröp, men det var det tydligen.

Sedan blev det en herrans massa liv för att något vasst och vitt tittade upp ur mitt tandkött också. Jag tyckte mest att det kliande och gjorde ont, men mamma ville ringa pappa på en gång.

Hos doktorn fick jag en vaccinspruta igen. Mamma blundade. Hon verkade livrädd, men det kändes knappt. Jag är ju rätt tjockhudad.

Doktorn - som var det som upptäckte tanden - var inte ett dugg impad av vare sig den eller att jag lärt mig krypa. Däremot tappade han hakan för att jag kunde hålla vällingflaskan själv. Som att det skulle vara något coolt med det. That's very old news doc, försökte jag gurgla fram till honom.

Gästskribent:
Ted, 7 månader.

Gör mig glad.

Jag vet inte om jag sagt det, men jag blir alltid glad när jag får en hälsning av dig som råkar läsa min blogg.

Tryck på "comments", skriv en rad eller typ bara "hej från mig" och kryssa sedan i rutan "övrigt" där du fyller i ditt namn. Därefter ett klick på den orangea knappen "publicera".

Tackar allra ödmjukast på förhand.

Me and my Swedish girlfriends.

Cecilia, Catrin, Charlotte, som ska flytta till Costa Rica, Maria I,
Maria T, Patricia, jag och Kiki, som är hemma från Los Angeles.

Stockholm söndag den 17 juni.

Söndag på Josefina.

Kvällens citat.

Det ÄR ju roligare att vara glad!

Maria Isaacs.

Stockholm by night.

Krönikör på Shortcut.

Denna vecka är jag krönikör på Shortcut.

Shortcut är en tidning och ett nätverk för dig som vill utvecklas och må bra i arbetslivet. Shortcut kombinerar en inspirerande tidning, en kontaktskapande mötesplats och events kring aktuella ämnen för att du ska ligga steget före i arbetslivet.

Christina, Fredrik & Noah.

Min systerson Noah döps i Hälsingtuna kyrka.

Glader hela dagen.

Härliga somriga Hälsingland.

Stockholm - jag är redo.

Alla gäster har åkt hem, lillebror är frisk och storebror är på skolläger så plötsligt har jag en massa tid över.

Kvar på min to-do-list står; sortering av kläder och städning av garderoben. Men det är bara för tråkigt så det blir en eftermiddagsdrink på stranden i skuggan av solen istället. Yes.

Eller ska jag jobba? Vad säger du Patricia?

Imorgon åker jag till Sverige. Själv. Värsta grejen.

Guide till min hemstad.

Ladda ner SvD:s Barcelona guide här om du vill.

Dagens citat.

Keep away from people who try to belittle your ambitions. Small people always do that, but the really great make you feel that you, too, can become great.

Mark Twain

Måste resa till fler länder.

Tre gånger till Australien. Men aldrig till Asien. Och fram och tillbaka till Spanien närmare hundra gånger. Variation, por favor. Tack för inspirationen Eva/Dina.

Ett ord betyder så mycket.

Mamamammammmamammama.

Ted, 7 månader.

Old School.

Max åker på skolläger idag tillsammans med Mafaldas alla 3, 4 och 5-åringar. Samt några lärare. Men inga föräldrar. Förra året valde han en hård platsdinosarie till gosedjur. I år ville han ta med sin mjuka isbjörn som farmor köpt på Svalbard.

Barnen ska spela basket, fotboll, schack, simma, sova i sovsäck och gå på äventyr med ficklampa på natten. Max kunde knappt somna igår kväll för han längtade så mycket. Barnen åker två timmar söderut mot havet och kommer tillbaka på fredag eftermiddag.

När vi är på väg ner till bilen, så säger jag: "Nej, jag glömde kameran, jag vill fotografera när du åker iväg." Han svarar:

- Men mamma, du ser ju med dina ögon. Och så sparar du det i din hjärna.

Öh...

My sister is in town.

Min syster Christina (Kicki) kom till Barcelona med mamma Barbro och sonen Noah i fredags. Det blev ju inte direkt en fridfull start på helgen, men slutet gott allting gott. Kicki fyller 27 år idag! Grattis.

Kusinerna på Hilton.

Ted är född 2006, två månader före kusinen Noah, som är född i januari 2007. Mammorna däremot, syrran och jag, är inte jämngamla. Tyvärr. Hon föddes på 80-talet när jag redan fyllt 9 år!

Vi tar en kaffe på Hilton i Barcelona där oblyga farfar byter visitkort med hustrun till Kashmirs president Raja Zulqarnain Khan som är på privat bröllopsbesök. I lobbyn sitter vi och 100 entusiastiska fotografer och filmare från Kashmir/Pakistan/Indien.

Vilken skatteåterbäring.

När vi blir utskrivna från sjukhuset går vi förbi kassan. Där får vi en faktura. Vi betalar inget, utan signerar och godkänner.

Totalt 2213 Euro kommer sjukhuset att fakturera till Försäkringskassan/ Landstinget för Teds vård.

Blir glad av flera orsaker.

Först och främst för att Ted får komma hem. Men också för att mitt administrativa arbete med att fixa alla möjliga ID-handlingar, dokumentation och patientbrickor till mig och min familj inte har varit i onödan.

Jag är också glad att vi valde det offentliga barnsjukhuset Hospital Sant Joan De Deú för vi fick snabb vård av kompetent och fantastiskt trevlig personal.

Och jag tycker idén med att redovisa hur mycket skattepengar som vården faktiskt kostar är genial.

Äntligen hemma igen.

Farfar missar den planerade London-helgen med sin son/min man, men vad gör väl det när lille Ted är frisk igen.

Diagnos och behandling.

Virus på luftvägarna. Luftrörskatarr. Akut bronkit. På en bebis är luftrören smala och därför blir besvären värre. Tydligen vanligt bland barn här i Spanien. Ted får andas luftrörsvidgande medicin var fjärde timme. I en vecka.

Vilket barn är viktigast?

Allt är så mycket lättare när man bara har ett barn att ta hänsyn till.

Så vad gör en mor och en far när minstingen ligger på sjukhuset och den största har sin skolavslutning på en överambitiös skola med en show de tränat på i ett halvår och diplomutdelning på scenen med alla klassens föräldrar och 300 personer i publiken?

Syret i Teds blod har återhämtat sig. Behandlingen ger resultat. Han börjar äta igen och piggnar till. Läkaren säger att han är så gott som frisk, men att vi måste stanna ytterligare ett dygn på sjukhuset för att se att han inte blir sämre igen.

Max skolavslutning börjar klockan 17. Jag vill dela min kropp i två delar.

Vi ringer istället barnvakten Jenny som tar en taxi till sjukhuset. Hon kan vara kvar några timmar och därefter lovar Mannens kollega Ninni, som är sjuksköterska och komma förbi och ta hand om Ted.

Ted lyser upp när Jenny kommer in i rummet och han ler i hennes famn när vi vinkar hej då. Jag beger mig med gråten i halsen hemåt för att duscha bort sjukhusdoften och ställa mig på en scen med min man för att ta emot vår äldsta son som "diplomeras" från sin skola Mafalda.

Så splittrat.

En natt med oro.

På natten till fredag blir Teds andning alltmer ansträngd. Visst han har varit lite snuvig, men ingen feber. Låter det inte som att han kippar efter andan? Vi ringer barnläkarens mobil. Han verkar lugn. Ted har ju ingen feber. Vi ska avvakta en stund.

När bebisen varken vill äta eller dricka börjar jag för första gången bli orolig. Klockan är över midnatt. Farfar har precis kommit till Barcelona för att se Max skolavslutning dagen därpå. Andningen blir alltmer ansträngd. Eller?

Vi blir osäkra. Vart åker man? Privatsjukhuset Teknon där Ted föddes har inte särskilt bra bemanning på akuten nattetid har vi hört. Lyxläkare går inte jour. Vi söker på Internet: "Best children hospital in Barcelona". Vi får fram barnsjukhuset Hospital Sant Joan De Deú. Ringer en läkarkollega till min man. Klockan är ett på natten. Han rekommenderar samma sjukhus.

Vilken tur att farfar är här så vi slipper ta med storebror som sover för att förbereda sig inför sin stora examensdag.

Vi kommer fram till sjukhuset och jag lämnar in Teds spanska patientbricka Cat Salud. En bebis med andningsbesvär blir prioriterad och vi får snabbt komma till ett behandlingsrum. Syrehalten i blodet är alldeles för låg.

Lyckligtvis kom vi in i tid. Tydligen kan barnet somna och om man inte märker att han andas dåligt så kan hjärnan skadas av för lite syre.

Vi blir inlagda och delar rum med en annan familj som bott en vecka i samma rum. Det känns på lukten om man säger så.

Inte ens clownerna som kommit till sjukhuset för att muntra upp alla sjuka barn får mig att skratta.

Jag är trött och gråter av oro.

Närvaro.

Man ska ju leva i nuet. Det säger "alla". Märkligt att man gör det som mest när man har det som svårast. Då går det inte att undgå nuet. Man är bara där.

Efter två nätter på sjukhus och en bebis med andnöd, så känner jag mig mer närvarande och levande än någonsin.

Vi är äntligen hemma igen. Hela familjen.

Mormor roar.

Mormor leker och leker och leker och leker med Max. Ritar, skriver, spelar schack, övar upp minnet i memory och lägger pussel. Jag kan sitta i soffan och läsa en bok. Alldeles ostört. Mormor tröttnar aldrig att leka. Eller på att läsa. Saga upp och saga ned. Och när Max trotsar så trotsar mormor tillbaka. Och Max slutar trotsa. Bara sådär. Nästan på stört. Kanske får man magiska barnfingrar när man får barnbarn. Det ser jag fram emot.

Neeeeeeeeeeeej.

Det börjar gulligt. Jag lägger mig ned på golvet bredvid Ted för att prata lite. Han är rätt upptagen av att försöka lära sig krypa. Eftersom jag precis tagit en latte ute på terrassen så jag tar av mig solbrillor och lägger dem precis intill. Jag pussar Ted. Han greppar tag i mitt hår och försöker äta min näsa.

Aha, skön låt. Vi dansar lite. Puss. Mys. Tralalala. Snurr. Kras. Vad var det? Känner något hårt under foten. Det var väl inte? Jo, det var det visst. Snygga. Bruna. Soltåliga. Äkta. Stora. Garboliknande. Coola. Trasiga.

Nästan 10 i topp.

Brukar läsa Peter Englunds blogg. Eftersom han ändå är ledamot i Svenska Akademien så inbillar jag mig att hans intellekt borde spilla över på mig som läsare. Eller också inte.

Nyligen skrev han om: "Män och deras listor". Det handlar om raden av erövringar och författaren Beyle som på mitten av 1800-talet nedtecknat en initial för varje flicka.

Eftersom jag nyligen fött en andra son med samma man så känns det som att jag är home safe. Om jag har tur så kommer min lista inte att innehålla några fler namn.

Funderar på om jag ska vara stolt eller bitter över att det fortfarande finns fingrar kvar när jag räknar upp mina.

Grattis Sverige.

Jag tänker på dig. Er. Idag. Må solen fortsätta lysa över er.

God natt min son.

När Ted ska somna sätter jag på Carla Bruni.

Alltså jag sätter inte på henne på det sätt de flesta män borde vilja göra. Utan jag trycker på play på stereon för att lyssna till hennes skiva förstås. Den franska; "quelqu'un m'a dit".

Hon är inte ful precis - och hon har en sexig röst. Avundsjuk? Moi? Lyssna på de inledande stroferna här.

Snart ska jag bara vara mammaledig.

Grattis mor.

Storebror har vispat ihop alla ingredienser och hjälpt pappa med garneringen. Frun (dvs jag) fick slicka skålen.

Födelsedagsbarnet med sina barnbarn.

On a Sunday...

Beachparty. Barcelona. Skön musik. Goda drinkar. Varje söndag. Hela kvällen. Halva natten. Barnvakt. I like.

Min kära mor.

Mamma/mormor Zanny fyller 57 år på måndag. Vilken tur är det är helgdag i Barcelona just denna dag. Tro vad vi ska hitta på? Posera framför vårt hus har hon ju uppenbarligen redan gjort...

Det börjar likna nyheter.

I torsdags morse satt jag uppe till klockan fyra för att göra klart nyhetstexten. Är rätt mör när jag vaknar några timmar senare för att bege mig till TV-studion för inspelning.

Under sminkningen sitter Ted i mitt knä och gör jobbet extra utmanande för sminkösen. När vi ska spela in programmet i TV-studion så skriker Ted.

Jag tvingar en praktikant att ta ut honom på promenad. Är koncentrerad och fokuserad när kameran går på. Njuter. När jag kommer ut en halvtimme senare så har Ted gått laget runt bland alla tanter som tar en rökpaus utanför TV-stationen. Han har fått pussar av alla och ser helnöjd ut.

I förmiddags slår vi på Info Sueco och hela familjen ser mig i rollen som programledare för Svenska Nyheter på Barcelona Television. Faktiskt första gången jag inte skäms. Det är riktigt bra. Alltså för att vara jag.

* Intressanta relevanta nyheter (ibland är det bara för internt eller irrelevant för målgruppen svenskar i Katalonien).
* Nytvättat hår och snyggt sminkad (ser inte ut som en översminkad transvistit med fett hår som sist).
* Proffsig uppläsning (tittar både ner på papperen och in i kameran och gör tydliga pauser på rätt ställen i texten och stakar mig mindre än vanligt).

Titta gärna på reprisen imorgon söndag kl. 11.00 på Barcelona TV - om du bor i stan..

Favorit i repris.

En jämförelse mellan den katalanska skolan och den svenska förskolan skriver jag om i det första numret av SWEA-bladet utgiven av SWEA Barcelona.

Byte av samtalsämne.

Den för dagen mer seriösa vuxna medlemmen i vår familj intervjuas i Dagens Medicin.

Nu gör jag en Lantz.

Jag kissar nästan aldrig på mig längre. Ni som fött barn vet vad jag pratar om.

Efter att två bebisar tittat fram därnere och gynekologen klippt med saxen ett par gånger - och sytt noggrant i några timmar, så tar det sin tid innan man kan hoppa, springa, nysa, skratta utan att återgå till bebisstadiet. Därför kniper jag.

Jag har tre skryt i samband med detta:

1) Den spanska gynekologen sydde mig snygg. Allt konstigt efter första förlossningen är borta. Jag ser ut i stort sett ut som en oskuld igen.

2) Ja, så vad det ju det här med att jag håller tätt numera. Nästan jämt.

3) I stort sett allt detta pratade jag med mig spanska grannfru Pilar om alldeles nyss - framför vår portvakt nere vid entrén. Pilars bebis Joel är 1,5 månad. Hon och jag förstod varandra precis.

Min allra första konversation på spanska där jag förstår allt som den andra säger och jag lyckas uttrycka allt jag själv vill ha sagt handlar alltså om mitt underliv. Och om att kissa på sig.

Alltid något.