Koncentration, tack.

onsdag 15 september 2010

Koncentration, tack.

Grät så jag kom försent till min yngsta sons skola. Ältar stulna smycken så att jag glömmer vad jag borde göra. Hur länge får man vara lat och ledsen egentligen?

2 kommentarer:

Carin i Málaga sa...: Man får vara det så länge det behövs tycker jag. Fast ibland tänker jag att "jaha nu hände det här, det har redan hänt, jag kan antingen välja att bli förbannad och ledsen eller bara hoppa över det steget eftersom jag ju ändå så småningom måste acceptera det, så ödslar jag inte tid på att lägga mer sorg på sorgen". Men det beror förstås på vad det är, jag tänkte så när någon idiot nyligen repade hela sidan på min nylackade bil med en nyckel eller nåt. Men det finns ju värre saker, och stulna smycken har förstås mer affektionsvärde än en repad bil. Trösta dig med att det är tillfälligt, du kommer inte sörja dem för evigt och blir snart glad igen :); 2:17 em
Anonym sa...: Jag förstår att det känns jobbigt, en otäck känsla att någon har varit inne i ens hem och rotat runt. Därtill alla kära saker som är borta.
Helena; 5:48 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

onsdag 15 september 2010